Jaha, så har man debuterat på Wiener Staatsoper då. Det var fantastisk publikrespons, de tyckte om föreställningen och castet. Hollender, operachefen här (som är så nära en kunglighet som man kan komma i den här stan) höll ett litet tal till varje sångare och han sa om mig att de helt enkelt ville ha den bästa nu levande Erdan i världen, Frau Larsson med sina vackra låga toner och det fick man. Det var ju hedrande.

Nu sova, väckarklockan står på 05:30, flyget går 07:20. Glamour.

Solen skiner idag, perfekt premiärväder. Jag roar mig med att läsa kritik och debatt om Lars Noréns publicerade dagbok.
Utan att ha läst den kan jag inte undgå frågan varför han vill begå ett sånt svek mot sig själv, det är ett slags självmord vi får läsa, han offrar alla delar av sig själv som inneburit auktoritet, trovärdighet och konstnärlig integritet.

Han kanske ska börja om som missuppfattad poet, försöker göra en loop.

Vad vet jag.

Ok, bara en reflektion över det Wienska modet.

Hur snygga kläderna än är så hänger de allt på dockorna lager på lager och nålar upp det så det ser ut som dirndl. Med puffärmar.

Jodela-ho-ho.

Jag gjorde misstaget att fråga Göran om det var skönt att komma hem, han drog en lång harang om att August vaknat i natt och vägrat somna om, att han hällt ut den enda mjölken de hade hemma och matade taxtjejen med godis.

Då kan man svara ok, jag ligger här och läser på sängen, ska snart gå ut och äta.

Eller så kan man hålla tyst om det.

Genrepet i torsdags var riktigt bra för utom att vi inte har hört tenoren sjunga hela partiet med orkester. Osäkert om han får sjunga premiären. Jag sa till regiassistenten:"har vi bara en tenor på söndag blir detta bra" och hon svarade "tja en tenor har vi alltid, frågan är bara vem!"
Det är såna gånger det märks att detta är Wiener Staatsoper, de har minst två Siegfried i kulisserna som väntar.

Idag skiner solen, ska gå ut och gå långt. Försöka att inte shoppa. Har redan en outfit till premiärfesten.

Ja, nu har Göran åkt hem med barnen, vi packade och strulade hela morgonen. Ropade på barnen så hela huset hörde. (Det är faktiskt "inge lolit" när August packar ur det man packar i hela tiden!)
Och jag tänkte:"vad skönt det ska bli, jag ska bara lägga mig med Joyce Carol Oates i sängen när de åkt!" Men när jag pussat alla mina tre killar, stängt dörren till taxin och gått upp på rummet blev det sådär supertyst och tomt. Nu sitter jag och försöker komma på vad det är som är så jobbigt med ungarna.

Mina älskade galna killar,

jag kommer hem på måndag, hämtar och lämnar på dagis/skola för att åka tillbaks hit på onsdag.

Genrep idag, det började 10:30 men Erda, den eviga sömntutan, har sminktid två och en halv timme efter start. Göran har gått dit för att se hela operan. Jag tycker synd om Stephen som gör Siegfried och som blev bombförkyld för en vecka sen, inte ett enda kvällsgenomdrag före premiär. Det är MYCKET svårt att sjunga det partiet på morgonen, omöjligt (och dumdristigt) med virus.
Oddsen att han markerar är låga. Inte så kul för Göran kanske.

Han gick på förekommen anledning ner och köpte frukost i morse, som han uttryckte det "inför fem timmar Wagner måste man se till att kolhydratladda"...

Nu när maken/pappan har kommit borde ju allting bli mycket lättare, men på nåt vis blir det istället nästan tvärt om. Ok, det är lättare att duscha, gå ner i tvättstugan utan barn, såna saker.
Samtidigt kan det bli så svårt.
Vi gick in på "Billa" på vägen hem idag, jag frågade Göran om han hade kontanter när vi gick in, "javisst!" blev svaret. (Här i Österrike/Tyskland är fortfarande kortbetalningar misstänkta och krångliga, cash is king).
Vi plockade på oss lite av varje, inklusive chips och en flaska sekt.
Vi slängde upp allt till kassörskan, det blev 37:50. Göran grävde upp 32 Euro ur fickan. Jag började gräva i handväskan efter småpengar, hittade 2:30. Vi fick lämna tillbaka en youghurt. Kassörskan fick krångla upp en nyckel för att kunna dra av den på kvittot. Det blev 36. Vi hade fortfarande bara 34:50. Axel blev orolig och skrek:"Vad är det? Kan vi inte betala?" Då tog August av sig skorna och kastade dem på golvet. Folk bakom oss i kön stirrade och himlade med ögonen. Vi lämnade tillbaks en ost. Det blev 33 Euro. (Ganska intressant hur man prioriterar där i stressen...)
Samlade ihop alla matvaror och ner på golvet och leta efter Augusts skor. Han satt och gjorde jobbiga ljud i vagnen. Axel:"VAD ÄR DET? KAN VI INTE BETALA?"
"Håll tyst" sa Göran.
Direkt utanför affären stack han ner handen i fickan och drog upp en tia.
Stirrade på tian, sen på mig, sen sa han:"Inte ett ord!"

Nu efter ett glas sekt och lite chips överväger jag att fråga vad vi ska äta till frukost imorgon.

Idag kom Göran hit, ungarna blev helt galna. Överlyckliga först, sen speedade och tillslut kom de härliga straffutbrotten.
Pappa är dum, han gör allt fel, han lyssnar inte osv.
Göran gör precis som man ska, försöker att ägna sig åt dem hela tiden, bygger lego, går på Mackedonans, pratar nästan inte med mig. För mig är det uppochnervända världen, det brukar vara jag som åker och jag som straffas.

Tills i morgon borde det ha lugnat ner sig.

Jodå, som jag förutspått var det idiotiskt att ha pianogenrep så nära premiär. Vi fick bevittna lite klassisk regissörsneuros, Sven Eric (han heter så) svettades, skällde på tekniken, och var helt hålögd när jag smög fram till honom när operan äntligen var slut, en och en halv timme efter att jag sminkat av.
Jag ville gå hem till ungarna och försökte haffa honom innan han gick för att röka i en kvart, ta en espresso i kantinen och sen sätta sig och prata med Brynnhilde och Wotan, man har ju lärt sig hur han gör efter en vecka.
Så jag smög fram och lyssnade ett tag när han skällde på teknikchefen, försökte fånga hans blick.

Tillslut såg han mig, han såg så arg ut att jag trodde jag skulle få en smäll. Så sa han: Eh, Anna, eeeh, jag måste säga, jag tittade mest på ljuset och tekniken, vi ses i morgon.

Så sparade jag en halvtimme, minst.

Igår när vi satt ute och åt pizza (tänk att vi sitter ute och konverserar, min unge och jag!) pratade jag med Axel om hur svårt det är att veta vad de gillar för mat. Dv s August är ganska lätt, han gillar nästan ingenting som inte kommer från "Mackedonans".
Men Axel kanske en dag älskar en viss typ av korv, och nästa gång säger han att han inte gillar sån korv.

Axel, så klok, tittar allvarligt på mig, säger, "Men mamma, köp choklad, jag gillar alltid choklad".

Det är så konstigt för idag har vi hauptprobe, det som vi kallar pianogenrep. Det brukar oftast vara efter första repen med orkestern, man gör ett sista rep som bara tillhör regissören och tekniken med piano.
Efter det brukar det vara ett antal genomdrag med orkester och sen förberedande genrep, genrep och premiär.
Men här har vi alltså pianogenrep idag, förberedande i morgon och genrep på torsdag. Snabba puckar.

Jag antar att de intresserade antecknar.

Nu ska jag läsa Nyckefiken.

Vi tillbringade hela lördagen i Pratern, det är otroligt vad ett sånt ställe triggar ungarnas tjat.
Axel kom på att han ville ha sockervadd men vi hittade inte nån. Så åkte de radiobilar (pyttesmå, för barn), Axel tjatade sig till att få åka de för stora barn, från tio år, (han ser ut som en svensk 8åring=mellaneuropeisk 10åring) och tillslut gav jag mig, men han nådde knappt till gaspedalen.
"Har de inte sockervadd i Wien?" undrade Axel. "Jag vet inte", sa jag, det hade plötsligt blivit det viktigaste på jorden.
Sen köpte båda studsbollar som hela tiden studsade lite hit och dit och jag var tvungen att be om ursäkt hela tiden, eftersom de oavbrutet sprang på flanerande högdragna Wienmänniskor.
Så letade vi sockervadd.
Gick förbi tomtebanan (August gömde sig under sin jacka i vagnen) och stannade och åt korv. Dvs Axel och jag åt korv, August åt ketchup med lite, lite pommes. Ok, skärpning nu, sockervadd, sockervadd.
"DÄR!"skrek Axel, äntligen, vi köpte, Axel drog genast sin av pinnen och tryckte ihop den till en liten, liten kula och svalde. August nöp av små, små bitar och sög njutningsfullt och länge, länge på varje smula. Axel blev såklart sur och med en sexårings logik blev det naturligt att han skulle norpa av August, oavsett hur mycket brorsan vrålade.
På vägen hem var utmaningen att inte låta killarna studsa studsboll på tunnelbaneperrongen (ni skulle sett mig jaga en galen studsboll, de är oberäkneliga de rackarna), att få August ner i vagnen utan att framstå som barnmisshandlare ("ja vill gåååå!") och att hinna till "billa" affären för att köpa mjölk före klockan sex (söndagar är ALLT stängt här).
När vi kom hem var jag mer matt än efter en föreställning, barnen fick bada, vi hade konstigt österrikiskt lördagsgodis och satt i sängen och tittade på "schwammbob viereck" på tv. Axel tittade ömt på mig och sa "Mamma, vilken superdag vi haft".

Och det är klart, det räckte för att jag skulle vara helnöjd.

Ok, nu blev det svårt, hur tänker tandfén?
Jag är i Österrike och ska väl ge honom en euro för en tand? Men han fattar inte att det är lika mycket som tio kr (ungefär) så det blev jobbigt för honom.

Måste gå ut och köpa glass (mina barns hårdvaluta) med honom för att bevisa att man får en glass för en euro. (hoppas jag)

Jag gillar hur den här killen har ställt vår scen, jag är ett striphårigt lik som ligger i en grav som Vandraren står och gräver i. Plötsligt glider jag upp ur graven klädd i en lång vit chiffongtunika och gör spöklika, magiska rörelser medans jag läser lusen av honom.
Juha sjöng så hela scenen skakade, när Welser-Möst slog av orkestern viskade jag "du är skitbra, ta det lugnt", men det är ju det starkaste stället i hela ringen för Wotan och det blir ju inte lättare för att orkestern här sitter nästan lika högt upp som vi sångare. Men jag sa till honom att jag gjort detta med fem, sex av de bästa inklusive Tomlinson och Titus och att herr Uusitalo sjunger snyggast och starkast.
Jag frågade repetitören varför de sitter så högt upp, jag menar man ser ju minst halva kropen på dirigenten, och fick svaret att det är så sedan Karajans dagar. Ok, men alla är inte Karajan svarade jag och han garvade.
Det jag menar är att Karajan kunde få fram en perfekt balans mellan orkester och sångare och då kan man få stå så högt att man syns tycker jag.
Men detta var ett skämt.
Jag lyssnade i salongen på Ninas och Stephen Goulds duett på slutet och orkesterljudet var löjligt starkt. Men det brukar iofs rätta till sig efter första repet.
Som tur är har inte Erda någon orkester under sig att tala om, så för min del är det lugnt.

August pratar:

"Banlickan kommer!" (han ser fram emot stunder med den tjeckisk/österrikiska barnflickan)
"inge lolit" (han tycker inte det är kul med tillsägelser, står och surar med armarna i kors över bröstet)
"Pappa sägej baja, baja!" (när han vill understryka nåt är det enligt honom pappa som säger det!)
"Kan du läppa mej?" (När han "kan sälv" jättelänge, och tillslut bestämmer sig för att han behöver hjälp)
"läsa nyckefiken?" (Nicke Nyfiken, den enda boken han har med sig)

Det är så gulligt att man inte vill att han ska växa upp.

I går hade jag en timmes rep på sal, och i morgon samsjungning (ie första rep med orkester). Ska bli kul att höra det berömda Wiener Philsoundet igen.

Kanske jag repar en timme på lördag, sen är det pianogenrep på måndag, förberedande genrep på tisdag och genrep på torsdag. Ett par ganska lugna veckor. Hade jag inte haft barnen med mig hade jag gått bananas.

Ska bli spännande att höra Nina Stemme som Brünnhilde.

Jag glömde att skriva att jag bytt ut låtarna i spelaren. Mattias Böhm spelar Grieg och Matti Hirvonen spelar Wolf.

Jag vet att många barn är rädda för tomten men min August, tvåochetthalvt, har ett riktigt tomtetrauma. Var och varannan dag leker han "kommer tomten!" och springer och gömmer sig och ser panikslagen ut.
Därför var det inte så smart med tomtebanan som han fick åka på nöjesfältet i Pratern. Vi var där i söndags (jag vet, osmart att åka dit första dan, de tjatar hela tiden om att åka tillbaka) och tomtebanan såg så gullig ut. Men när vi satt i tåget såg vi att alla små tomtar hade elaka drag och när vi åkt utför en ganska läskig sista backe stod en tomtejävel och kissade på oss!

Så nu vaknar han på natten och vrålar "Kommer tomten och kissar!"

Här i Wien är det t-shirtväder, maskrosorna blommar och håller på att övergå till såna där frön. Vi åt pizza ute idag, jag och killarna.

Men det är ändå rätt irriterande att man måste hålla på och tala om för folk att man kan sitt jobb. Egentligen (enligt kontrakt) skulle jag börja repa idag, men pg a nåns nervositet (läs regissörens!) ville de ha mig här i fredags så vi skulle kunna ställa scenen innan måndag, dv s tre extra repdagar. Jag sa att jag kan tänka mig att komma på lördag (jag vet, jag är mesig). Jag kom direkt från flyget med två hyperaktiva, smutsiga killar och hade ingen barnvakt till repet (nån missade) men som tur var somnade August i logen. En påkläderska höll koll, Axel spelade nintendo (tack gode gud för pokemonspelet) och jag satte på mig kostymen, hälsade på regissören, pianisten och Juha (underbar Wotan). Regissören talade om vad jag skulle göra och vi satte igång.

Ok, vi tog scenen rakt igenom, bredvid scenen stod scenarbetarna (!) och applåderade. Regissören kom upp med tårar i ögonen och sa:"Men Frau Larsson, ni kan ju det här!"

Ja, det är mitt jobb, hade jag lust att säga.

Vi hade schemalagt rep till 20:00 men jag fick gå 15:00. Jag hade naturligtvis inte behövt komma två dar tidigare.

Jag bestämde mig i förrgår barnen åker med till Wien i två veckor. Efter tio dagar kommer Göran ner (när han är klar i Umeå) och stannar över genrepet, sen åker han och ungarna hem.
Det är sista året vi kan göra såna spontangrejor, nästa år går Axel "riktiga" skolan, då kan man inte sticka hursomhelst.

Det blir en schnitzel imorgon, men först rep och kostym- och maskprov till kl 20:00.

Jag lovade att visa vad jag skickar till Abbado till hans födelsedag. Tyvärr ser jag ut som en psykopat på den enda bilden jag har av honom och mig, så jag sätter in en bild av moi själv...
Så här skrev jag:

I believe in the almighty Maestro Claudio Abbado,
his legacy of making music
and his trust in the holy evolution
of young musicians and singers.

I also believe in his way of giving us the strength
to believe in ourselves and to experience
the eternal power of music.

BILD

Through You I have learned to pass it on
to the next generation of swedish singers.
Thank you for believing in me that day of october 1996,
it was the worst audition out of 17 that year,
but it gave me my world.
(And I'm so sorry about the red dress)

Har varit för sista gången på operastudio-67 och jobbat med mina kids. De är så fokuserade just nu för nästa vecka är det sökningar till operaskolan, och det känns som det var förra året jag själv höll på med den tortyren. Det var en press som man inte kan föreställa sig om man inte upplevt den.

På tredje försöket kom jag in, då kändes det som hela mitt liv äntligen fått en riktning.

Nu efteråt vet jag att det var mycket svårare att komma ut från skolan än vad det var att komma in...

Jag vet inte säkert, men tror och misstänker att jag är den barnsligaste föräldern på Axels skola.

Idag höll alla barn på att äta mellis när jag kom och hämtade. När de söta sexårskillarna kom springande för att hälsa hoppade Axels kompis E fram och sjöng en liten skojig improviserad låt. Jag garvade såklart, han hade så superballa rörelser till låten, några hoppsasteg och mysko smygsteg.

Fram kommer fritidsfröken och drar honom i armen och säger till honom på skarpen att genast sluta. Och jag tittade mig omkring för att försäkra mig om att ingen sett mig uppmuntra honom.

(Till fritidsfrökens försvar kanske jag ska tillägga att texten var lite ekivok...)

Min Euridice, Lisa Larsson ringde från Wien och meddelade att mitt porträtt satt i Wiener Staatsopers skyltfönster, med en liten stjärna bredvid som betyder att jag debuterar på det operahuset. Som Erda i Siegfried. Jag har ju sjungit flera gånger i Musikverein med Wiener Philharmoniker som är den orkester som även spelar på operan, men aldrig på själva operahuset.
Första gången jag var i Wien var med Aix-en-Provence produktionen av Poppeas Kröning. Det var våren 2000 och vi var med på Wiener Festwochen på Theater an der Wien, som är en liten söt teater (som Stockholmsoperan ungefär), men jag fick biljett av Mattias Zachariassen för att höra nåt på riktigt.
Det var Fidelio med Gösta Winberg som underbar Florestan och Mattias Zachariassen som supersöt och välklingande Jaquino, min första känsla var att det var gigantiskt, superbred scen och stort dike. Men man hörde sångarna alldeles perfekt. (Vilket iofs inte betyder något annat än att dirigenten kan sitt jobb.)
På lördag åker jag.

Såg det fina programmet ang. Karajans 100års dag, han visste verkligen hur myten om en stor dirigent skulle byggas. Dessutom var han suverän, vilket blir ett ganska heltäckande koncept. Tänk vilken grund han hade, han var i sex år på operan i Ulm och sex år i Aachen och gjorde fem, sex nypremiärer per år! Som korepetitor, repetitör och dirigent! Man kan säga att han kunde all repertoaropera på djupet.

I programmet fick man se underbara Christa Ludwig intervjuas. Sin tids kanske mest kompletta sångerska. Hon sjöng oratorium, konsertrepertoar och barock liksom Wagneropera.

Jag träffade Christa Ludwig en vecka för tio år sen på kanarieöarna efter en provsjungning hos Abbado, han ville ha ett utlåtande. Första lektionen var jag så chockad av att stå i samma rum att jag knappt kunde öppna munnen. När hon nån gång sjöng före började jag skratta. "Jag kan inte fatta att det är du!!!" skrek jag, helt galet.(Så gjorde nog inte hennes tyska eller amerikanska masterclasselever). Hon blev smickrad såklart, hon var ju fortfarande i kanonform fast hon slutat sjunga offentligt.
Hon sa till mig:"Anna, lita aldrig på dirigenterna, de kan ingenting om sång!"
Efter en vecka hade jag sjungit hela Mahlerrepertoaren, hela oratorierepertoaren samt Waltraute och Erdorna. Och lite Brahms. Christa meddelade mig att hon skickat ett fax till Abbado där det stod "Anna Larsson kan sjunga allt!" Dessutom sa hon till mig "Du har en mycket större röst än jag har, Anna".
Sedan dess har jag gjort som hon sagt, när dirigenterna kommer med konstiga repertoartips bara vinkar jag och ler, sen bestämmer jag själv.

En vecka efter att jag kommit hem hade jag kontrakt på Altrapsodien i Berlin med Philharmonikerna och på Mahlertvåan på turné.

(Men håll med om att Karajans powerfrisyr är märklig, man ser inte längre ut för att man kammar upp håret till värsta Grace Jonesfrillan.)

Själva begränsningen till sex ord blir en befrielse! Prova att lämna ett bidrag, jag gjorde det.



Jag vann lyckan, skänker den vidare.

Livshistorier på 6 ord

Idag fyller Anna Sims 75 år! Grattis Anna! Hon är nedflugen till Paris av en engelsk sångerska och jobbar med henne inför en premiär på La Garnier. Hoppas hon äter gott och tar sig ett glas champagne i kväll.

Den 26e juni fyller även Maestro Claudio Abbado 75!
Jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med och hylla honom i en bok som ska sättas ihop till hans födelsedag. Jag vet redan vad jag ska skriva, gör det nästa vecka och visar det naturligtvis på bloggen.

Men ni får lova att inte säga nåt till honom, det är en hemlis.


Nu sover August middag, han är alldeles sockerstinn efter vår traditionsenliga lördagspromenad till ICA. Idag tog det tid att komma dit, vi stannade och kastade macka vid dammen, hittade en kopparormsbebis vid vägen och hälsade på ett par spattiga mopsar. Väl framme fick de välja själva efter hård budget. Axel valde en glass, en serietidning och ett paket mambakolor. Hans kompis Oscar valde en dricka, ett paket shortbreadkakor och en slags chokladmoussedessert.
Jag vet, helt knäppt. Men de var lyckliga.

Ibland undrar jag om det bara är jag som inte klarar att komma ihåg allt som ska med på morgnarna?
Idag hade vi äntligen kommit iväg och Axel stretade med taxen och jag hade vagnen med August när jag halvvägs till skolan upptäcker jag att jag glömt Axels utebyxor. Och då vill jag påpeka att jag har kommit ihåg läxan, hittat både höger och vänster matchande vantar till båda barnen och tagit med Axels frukt till fruktstunden. (Utebyxor? De ligger och krälar i leran på rasterna, undrar när de ska börja leka stående och gående?)

Jag springer tillbaks efter byxorna, smärtsamt medveten om att han kommer komma fem minuter försent igen. Vi knatar vidare och både August och jag pussar hejdå till Axel. Vi går upp mot Augusts dagis och hinner en bra bit innan jag upptäcker att jag har Axels utebyxor i handen! Hopplöst. Ok, men taxen blir glad, hon får en extra vända.

Hur klarar alla andra det? Ingen annan jagar med panikblick efter byxor och vantar som jag.

Ja, ja. Snart är det sommar.

Jag kan inte hålla mig, såg "intervjun" med Malena hos Doreen på tv nyss. Och jag måste bara fråga, hur jävla löjligt får det bli? Frågor av typen "Vad är barock? Hur låter det?" och "måste man se så ful ut när man sjunger?"

Tänk om man skulle bjuda in Annika Sörenstam och fråga "Måste man stå så där löjligt när man spelar golf?" "Kan du gå vanligt hemma?"
Hon skulle förmodligen gå därifrån, men Malena dansar lydigt "Funky chicken" under slutvinjetten.

Människor är för fan inte senfärdiga, de kan klara av NÅGOT slags substans. Nej, jag skulle hellre brinna i helvetet än utsätta mig för sån förnedring. Och det där lockade inga nya besökare till operan, det vet jag.

Jag måste säga att jag älskar serien på ettan om den där skolklassen som ska bli Sveriges tredje bästa (!), den bevisar verkligen tesen att om en lärare tror på dig kan du klara mycket mer än du själv tror.

Det är fullkomligt brottsligt att ta in sångelever på våra musikutbildningar som sen inte får hjälp att utvecklas. Det skulle vara kul att se en undersökning som fastställer hur många som utvecklas till yrkessångare av de som går utbildning.

Jag vet inte varför jag blir upprörd över detta, kanske för att jag hade en lärare som trodde på mig stenhårt, på min speciella röst och på mitt uttryck. Fast jag egentligen inte lät mycket för världen. Men hon hörde vad som komma skulle. Ingen annan trodde på mig, så utan henne hade jag tappat gnistan.

Det är helt underbart att sjunga Delila, ligger som smör i kroppen. Hon är verkligen en underbart fiffig kvinna som tar saker i sina egna händer. Måste öva lite till.

Härlig morgon!
Vaknade med ett ryck 07:30, Axel ska vara i skolan 08:15! Det var bara att dra ungarna ur sängarna och bre några snabba mackor, "jag ska ha matsäck idag" påminde Axel så jag fick sno ihop något. Sen blåhålla den lille som alltid vägrar klä på sig, han fick öva på sina höga c medans byxor och tröja trycktes på.

Axel hann, men jag var inte så snygg på skolgården...

Hemma på Lidingö är det VÅR på riktigt, ungarna sopade gatan så det yrde för att kunna använda gatkritorna, August ramlade av trehjulingen och fick skrubbsår, vi tände grillen och grillade korv till ungarna och kycklingfilé i pitabröd med hummus till oss.
Och kall öl.
I solen.
Ibland är det helt fantastiskt att leva.

"The Poet and the Prophetess" var en fantastisk föreställning. Göran var snärtig och snygg, sjöng underbart fast han var livrädd före premiären med förkylning och svullen hals. Men det funkade och rösten var lika vacker som vanligt, stor och fyllig. Jag tyckte också mycket om Elisabet Strid som sjöng den stora sopranrollen.

Nu har vi sovit några timmar och flyger hem till barnen.

Såg att Mahler 3:an från Luzern fanns på you-tube, det var nog den bästa konsert jag hört. Abbado är bättre än nånsin och den här all-star samlingen kan verkligen spela. Det är speciellt när man ser orkestermusikerna sitta och gråta själva på repen! Vilka pianissimon! Vilket fylligt runt, varmt forte! Och fraseringen. Oslagbart.

Folk frågar mig ofta vilken dirigent som är bäst, och det diplomatiska och smarta svaret vore ju att det finns så många och de är så olika, men jag svarar alltid Abbado. Han är en halvgud för mig. Vi har ju gjort ganska mycket ihop, i Berlin, Italien, USA, Japan, Moskva, St Petersburg osv. Ca trettio konserter tror jag vi gjort.

Claudio var bara så sur på mig den här gången för att jag hade röd klänning, "Anna don't you have anything darker?". Men flera i orkestern tyckte det var en vrålsnygg klänning, den blev positivt omnämnd i recentionerna (det kanske var det som var problemet, förresten), och den är inte särskilt urringad eller på något annat vis obscen, den är bara röd. Väldigt röd.

Kolla klänningen och hör soundet här

I morgon bär det av till Umeå, det är premiär på "The Poet and the Prophetess", och det är Göran som är the Poet. Barnen ska kinesa hos farmor Gunsan i stan, hon får se föreställningen nästa vecka.

Ikväll fredagsmys... och en massa junk på tv som Axel vill se.

Sista Orphée igår, det var riktigt sorgligt. När jag åkte upp i selen kom tårarna (varför just då?), det har definitivt varit den roligaste och mest utvecklande produktion jag gjort.
Och jobbigaste.

Som en liten påminnelse om min dödlighet vaknade August 05:56 imorse, han har sovit längre om morgnarna när jag varit borta, men i morse var han sitt gamla jag.

Slipper i alla fall mastixhelvetet, jag överdriver inte, en vecka tar det för limmet i håret att försvinna! Men kolla Vickis skadeglada min, det är lite värre än när man drar av ett plåster, om man säger så.

Anna Sims var med igår, hon fick köra min bil (engelska damer måste man sitta bredvid och säga "right side, remember?" lite då och då).

Nu fullt ös, Delila!

(Tack förresten garderobiärerna på andra raden, Axel har två lösa gaddar just nu så guldpengarna kommer väl till pass.)

I lördags på middagen efter konserten frågade Kurt Masur vem som är chefdirigent på stockholmsoperan nu. "De har ingen" blev det pinsamma svaret. Han blev alldeles chockad. "Men det måste finnas många som vill ha det jobbet! Hur kan man ha ett operahus utan chefdirigent?"

Han berättade om de gånger han varit på operan i stockholm. Bl a hade han sett Birgit Nilssons sista föreställning "Die Fraue ohne Schatten" och han sa att publiken höll på att blåsa iväg. "You could just forget about the orchestra! Nobody could hear them!" Det är så kul med riktigt sångintresserade dirigenter.

Så frågade han om den där festspelsarenan i norra Sverige. Han menade Dalhalla. Han hade hört att José Cura varit där. Jag visste inte vad jag skulle säga om det, men han sa att han gärna skulle åka dit. Det hade varit något tänkte jag, New York Phil på turné, kanske?

Tristan och Isolde på Met verkar vara en olycksförföljd föreställning. Jag hörde att Ben Heppner låg på sjukhus efter att ha ramlat ner i sufflörluckan och att Debbie Voight var tvungen att springa av scenen för att kräkas, under pågående föreställning.

Kanske framtidens Wagnerföreställningar tar tillbaka gammalmodiga symboler som hjälmar och harnesk, jag menar det är ju först och främst en säkerhetsfråga.

Fast mot vinterkräket hjälper inget.

Igår var en tom dag i mitt medvetande, jag lyckades hålla mig vaken hela dan tills jag började titta på tv vid åttatiden. Som tur var ville mina barn sova då.
Göran åkte tillbaks till Umeå igår där han repar sista veckan på Mats Larsson Gothes "The Poet and the Prophetess", såg en bild i DN där han såg grym ut, men snälla Marcus Boldemann, han heter ELIASSON inget annat!
Foto: Malin Arnesson                              
Norrlandsoperan

Men visst är min make snygg?

Sitter i businessloungen på Newark airport och pimplar rödvin. Planen är ju att sova så mycket det går på resan hem så man orkar vara uppe hela dan när man kommer hem.

På onsdag ska jag vara i toppform, sista Orphéeföreställningen.

Konserten igår var fantastisk, det är väldigt speciellt att göra ett så omfattande verk fyra dar i rad, första konserten känns spänd och lite orolig, andra för avslappnad med många småmissar i orkestern. Tredje var levande och kompakt och fjärde, man är mentalt så utmattad av storyn att man bara kapitulerar. Alla var helt fria och inspirerade varandra.

Vi grät alla efteråt, helt patetiskt, men jag tror det smälter ner allt förnuft att göra Matteus fyra konserter i rad.

Och Bach's musik håller för hur mycket som helst.

Efteråt gick vi på Fiorello's och käkade och snackade, jag satt med Maestro Kurt och han är hur gossig som allra helst, jag menar han har verkligen inte varit myspys mot alla här. Men igår var det rödvin och pizza och Klempererskämt.

Kanske beror på att han för nio dar sen fick sitt femte barnbarn. Sån't är bra för 81-åriga herrar...

Igår fick Jesus hostattacker hela tiden på scen, han hade inte en silkessjal virad sju varv runt halsen som jag. Jag fattar inte att man inte kan stänga av luftkonditioneringen på scenen!

Annars var konserten fin förutom att vi har en gambaspelare från helvetet så vi var tvugna att hoppa basens gambaaria (!), han vägrade att sjunga med henne. Drama. (Gamba är en föregångare till cellon som man klämmer fast mellan knäna och som man tills för tio år sen trodde att det inte gick att spela rent på, tills nån smart gambist fattade att det bara var svårt att få till det, men det var inte han som spelade här).

Nu ska jag ut i solen och hitta lite presenter till barnen.

Tänk att det alltid råder midvinter på amerikanska scener. När man ska sitta en hel Matteuspassion blir det påfrestande för lilla halsen, jag menar folk i publiken och orkestern fick rethosta! Och satt med tjocka halsdukar.

Efter konserten var det en mottagning för Kurt Masuhr med anledning av den fond han instiftat för att stödja unga dirigenter. Det var champagne och pyttepyttesmå snittar (jag hade hellre ätit en biff eller pizza) och allmänt mingel med såna där konstiga tanter som bara finns här och som sponsrar orkestern (man kan bara ana deras rätta ålder om man tittar på halsen).

Flera av dem kom fram och undrade vad det var för ett antikt klaverutdrag jag hade, jag har Florence gamla med mig, inköpt på 40-talet, hon har många bra andningar inskrivna och små specifika tips. I svart skinnband.

Konserten går var fin, vi hade inte riktigt repeterat färdigt, vissa delar hade vi bara tagit en gång, men vi har ju tre konserter kvar. Efter konserten träffade jag Alan Gilbert, orkesterns nästa chefdirigent och hans fru Kajsa. De gillade konserten och tyckte som jag att det var fina solister. James Taylor, en fenomenal evangelist med perfekt tyskt uttal, Christiane Libor, urfin härligt varm sopran och David Pittsinger som sjöng basariorna underbart vackert. Och en lite burkig Mattias Goerne som Jesus.

Kurt såg bara sur ut när gambisten spelade darrigt och surt, han stirrade som om han ville mörda...

Vi fick Veuve Cliquot i logen, sopranen och jag, varsin flaska och jag lärde henne att stuva ner flaskan i handväskan för att ha på rummet. Jag menar det är verkligen glamour att sitta på sitt rum och sippa ljummen veuve ur tandborstglas...

Det regnar i New York, men det märks inte när man spenderar dan på Macys. Letade efter en coctailklänning, och hade med mig ca 14 st in på provrummet. Och endast tre var katastrof. Det är ett fantastiskt utbud här och en bautakvinna (185 cm) kan utan problem hitta kläder.

I morgon köper jag en resväska till.
Nu ska jag vila lite innan konserten.

Columbus Circle, Broadway, 5'th Avenue och Madison och sen hem genom parken till hotell Empire vid Lincoln Center. Sephora, Banana Republic, Saks, Nine West, DKNY, Joseph, Barneys och Jimmy Choo.

Shopping är en jobbig och dyr sport.

Repetitionerna med Kurtan Masuhr ar alltid lika kul(jag skriver pa en amerikansk dator, har inga prickar,ok?), han gillar att trycka til folk, sarskilt nar de visar minsta svaghet...trevligt. Mig gillar han sa det blir lite overdrivet at andra hallet. Det blir en Matteuspassion old school, lungt och fint, inga konstiga raka toner. Han ar en underbar musiker, han gor djup musik, och skriker ibland "you don't know what suffering is!!"

Annars har vi det superbra min bastis och jag, gar pa stan och shoppar, ater gott och SOOOVER!!

Idag när vi gick till skola och dagis berättade Axel om deras besök i kyrkan igår. De hade talat om påsken. Men allt var inte kristallklart tyckte Axel. Vissa saker ville han reda ut.

"Mamma, Jesus blev ju dödad på korset och sen la de honom i en grotta och efter tre dagar kom en gammal ängel och hämtade honom så att han levde igen. Så lever han nu? Var är han då?"

Jag svarade det enda en förälder med självaktning har att ta till när det blir för filosofiskt: "Fråga fröken vetja!"

På söndag åker jag till New York, det ska bli fantastiskt. Jag kommer att äta onyttigt, inte gå med någon hund alls och inte byta en enda blöja! Och framför allt inte göra välling tidigt på morgonen!
Shopping, pizza, vila och taxi kommer vara min melodi.

Ok, och fyra konserter Matteuspassion med New York Philharmonic.

Men först ska kungens lilla piga sjunga Orphée ikväll, och göra välling och byta blöjor och gå med hund och tvätta och instruera tre olika barnvakter och packa och försöka komma ihåg allt jag inte får glömma bort. Och vara på ett strålande humör.

Göran är som sagt uppe på Norrlandsoperan och gör Mats Larsson Gothes opera "poeten och profetissan", han tycker det är riktigt kul. I tisdags hade de tydligen pianogenrep samtidigt som jag hade Orphée. Sms'et efter hans första rep med hela kostymen med mask och peruk löd "Jag äger och är skitsnygg! Hur går det för dig?". Mitt svar löd naturligtvis "Jag äger och är skitful!"
Så kan det va.

Idag när jag var på väg hem efter en dag med sångelever och sjungning på operans informationskväll för abbonenter var jag lite matt. Varför måste August vakna 05:30 just nuförtiden när jag är ensam hemma? Såg framför mig en kväll med hundpromenad, matlagning, tandborstning, läggning och sen kanske en ledig kvart innan jag stupar. Jag ringde min make för att gnälla lite och få lite stöd. Men han hann före, "Jag är så trött idag, jag tror jag lägger mig nu, gick upp sju imorse!".

Klick.

Det jobbigaste när hjärnan är utmattad är att man gör allting dubbelt så svårt för sig. (Ja, man försöker skylla på ngt).

Igår efter föreställningen bad jag scenporten att ringa en taxi, klockan var 22:20 och jag hade lim och torkat gel i hela håret och svart smink kvar runt ögonen (=skräckfilmsläge). Taxi kom och jag satt som i koma hela vägen hem. Nästan hemma skulle jag plocka upp plånboken och exakt samtidigt visste jag att den låg kvar i sminkrocken i min loge.
Ok. Jag såg läskig ut och hade inga pengar.
Jag förklarade läget och sprang in till barnvakten, hon hade inga pengar (skulle ju få av mig!), vi hade inte många ören hemma. Hittade en bunt dollar och försökte räkna ut i huvet vad 335 kronor blir i dollares...
Han fick alldeles för mycket (fattade jag när han såg ut som han hade vunnit högsta vinsten).
I dag när jag skulle åka in och hämta plånkan var jag tvungen att länsa båda barnens spargrisar till tunnelbanebiljetten.

(Nu ska jag försöka lista ut hur jag ska kunna hämta ut mitt pass med visum från amerikanska ambassaden utan körkort...kan vara bra att ha när jag åker till New York på söndag.)

Hälsning till Fru Perelli:

Det är ingen fara, du håller inte på att bli utbränd. Du har fortfarande tid i din bok för "nagelvård" och "make och hår" (mask och peruk säger vi men ok). Och ditt hysteriska schema gäller en vecka. Och hur är det, har du körkort? Hund? Är maken Perelli inte hemma eller varför kan inte han gå upp 06:00 när barnen vaknar och du varit på fest och kommit hem 03:00?

Kom igen när du prioriterar bort alla fester och all sorts "vård" av dig själv för att hinna med ditt jobb. När du går och åker kommunalt överallt (ok, en paniktaxi då och då) och släpar blöjor, välling osv. och går ut i regn och rusk fyra ggr per dygn med hunden. Och maken är BORTA i två månader.

Och du dessutom högpresterar i föreställningar och konserter. Utan mikrofon.

"Charlottes tuffa vecka"

Men det tråkiga med inhoppet är att jag inte kan åka till operastudio-67 imorgon. Jag har blivit beroende av mina sångare där!

Nu har jag suttit och lyssnat lite på urgamla inspelningar av min sångfröken Florence första lärarinna Julia Claussen (sjöng Fricka, Erda och Brünnhilde!), hennes andra sångtant Göta Ljungberg och tredje Nanny Larsén Todtsen (Die Königin von Bayreuth), och ja, de kunde sjunga. Kraftiga, starka, sunda röster utan onödigt vibrato. Och fantastisk textning.

Jag har dem stående på min flygel numera, har ärft Florence inglasade porträtt med dedikationer till henne på. Och bredvid tanterna står också Florence själv.

Det är bra föredömen. Verkligen.

Nu fick jag ett samtal från min agentur att jag måste hoppa in och sjunga Orphée imorgon, Anne Sofie är sjuk.

Igår var det internationella kvinnodagen, jag skulle naturligtvis lagt lite tid på att hylla alla starka underbara kvinnliga förebilder jag haft, som:

Mamma- en stark, snygg, supereffektiv kvinnosakskvinna med stil och tre söner som alla är hyfsat jämställda. Hon älskade skogen och jagade älg men var samtidigt alltid snyggast på fest.

Florence- min sångfröken med integritet som klarade allt mot alla odds på en tid när man var tvungen att niga för herrarna.

Kerstin Thorborg- modig fantastisk sångerska från Dalarna som lämnade Wien när Hitler kom och var på metropolitan i 14 år. Underbar expressiv röst, helt jämn från djup till höjd.

Anna Sims- skiter i vad folk tycker, vet hur man gör när man sjunger.

Farmor- urkraft från Vika i Mora som kunde sela en häst och kavla superfint tunnbröd eller gå runt en sjö för hon inte vill ro en eka med kor i. Skarpt intellekt och alltid tid för en ramsa med barnen.

Men jag glömde det igår. Synd.

Ok, han vaknade 05:45.

Jag vet inte om jag var så smart nu.

August fick inte sova middag alls idag eftersom han konsekvent vaknar kl 0600, vardag som helg, och jag vill så gärna få en timme till. Resulterade i att han somnade efter halva vällingflaskan kl 1834. Har jag otur vaknar han 0520 vrålhungrig och efter att han får välling är han superpigg och springer runt och tänder alla lampor och vill leka.

Göran, det börjar bli dags för dig att komma hem och styra upp. Kom och var vår styrpappa.

Grattis förresten Marie-Louise till jobbet!

Härligt med en så idealistisk och kunnig tjej på den posten. Med en attityd som är nyfiken och inte verkar kunna stelna i prestige.

Dessutom är det ytterst ovanligt att såna utnämningar går till människor med vana av personalansvar. En klar fördel.

Fast jag måste säga att jag var lite sur på dig att jag inte fick ha hår som Orphée, det sa jag till dig på premiärfesten, "hur kan jag hämnas?" undrade jag, "det kan du inte", sa du och asgarvade.

Solen skiner idag, det luktar fuktig mossa i skogen. Jag tror ljusningen är nära, våren är på väg. Pratade igår med en taxichaufför som just varit hemma i sitt hus i Grekland och ätit grillade lammkotletter ute på sin altan i solen. Jag vet, Sverige är ett straff så här års, våren kommer och går i en månad till, minst.

Idag ska jag åka in till vår studio och ha några elever, ska försöka att inte ta taxi. Alls.

Ikväll blir det lammkotletter.

Orphée igår var en härlig föreställning. Det är superhäftigt att känna att den fortfarande växer. Det är nog så med riktigt bra regi, att det kan finnas utrymme för utveckling.

Idag var jag hos mina fina operastudiosångare hela dan. De är så öppna och litar verkligen på mig. Vilket ansvar det är att undervisa, jag är väldigt självkritisk efter att jag försökt ge allt till mina sångare. Har jag pepprat med för mycket information? Kunde jag uttryckt mig klarare? Snackade jag för mycket? Sårade jag honom/henne för mycket med min ärlighet?

Fast jag kan bara ge allt och sen lita på att det tas emot på rätt sätt. Min metod vilar på en grund av ärlighet med ansvar, om man kan peka på en väg ut kan man vara ärlig "så här gör du och prova att göra så här".

Själv ska jag återgå till min kära spegel och bandspelare för att utveckla min Matteuspassion inför New York.

När man alldeles har förlorat hoppet om ett liv utan trots från August händer det.

Han är killen som vrålhungrig kan kasta ut en full vällingflaska på golvet för att han inte fick skruva på locket "sälv". Klockan sex på en lördagmorgon.
Eller som min bror Anders berättade "Han råkade se att jag packade hans matsäck med festis och vrålade så i bilen att han tillslut fick den. Men jag hade glömt att man måste säga 'inte trycka' till barn när de dricker sånt så han sprutade ner både bilen och sig."

Igår kväll när båda killarna hade pyjamas på sig blev han galen på att Axel hade en med Spiderman på. Han har nämligen en likadan så det blev "Aduhts jamas!" så klart. Han drog och slet i tröjan och jag såg framför mig hur Axel och jag skulle tjafsa med honom tills Axel skulle tröttna och ge honom en rak höger och för att få ett slut skulle jag gå upp till tvättstugan och hämta hans smutsiga.
Jag försökte fast jag visste att det naturligtvis var lönlöst, "Men August, Axel har en likadan!".

Då tystnar August och stirrar forskande på mig, kisar skeptiskt med ögonen, sen helt lugnt "Ja, Assel litadan!"

Åh, tänk att man får en liten strimma hopp om en tid med mer förstånd och mindre skrik och trots. För får vi inte ur honom detta finns det bara en sista utväg för August: att bli tenor.

Jag undrar om andra människor tycker som jag, att det inte finns mycket givande att se på tv nuförtiden.
Istället för att bli negativ och spy galla över allt olidligt som man slötittar på ska jag försöka formulera vad jag vill ha.

Jag efterlyser ett tvprogram med ett levande samtal. Ca åtta superintressanta personer i olika åldrar sitter med lite vin, fikon och blåmögelost och samtalar om böcker, film, mode, konst, politik osv. Och då inte sensationslystet som alla desa proffstyckare i morgonsofforna som bara vill slänga ur sig något för att skapa lite turbulens i en ankdamm utan ett genomtänkt, djupt (farligt, farligt) och känslosamt samtal. Och kanske plats för lite kvalitetsmusik.

Det vill jag se.

Imorgon kommer jag vara otrogen mot min Euridice, Lisa Larsson, och göra föreställning med Marie Arnet. Vi repade lite idag och för mig är det inte så stor skillnad ända fram tills jag vänder mig om och ser på henne, och då kolar ju hon ändå.

Vi befinner oss lite i dansarnas superdisciplinerade värld i den här uppsättningen, det är notes efter varje föreställning och gärna lite smårep före också. Och idag repade vi på sal med dirigent, kör och dansare. Jättebra för mig eftersom jag har en för mig ny Euridice, men jag måste säga att det är första gången jag kallats till rep när jag bara har två föreställningar kvar. Ett annat sätt att jobba.

Men Lisa, jag ska tänka på dig fast jag sjunger med någon annan, jag lovar.

Ibland när man har såna här dagar när man undrar hur alla andra klarar alla ärenden,tvätten, middagen och att leka och stimulera sina barn utan att gnälla tänker jag på en diskussion jag hade med en kompis en gång. Eller rättare sagt med hennes make. De bor i Schweiz och har tre barn. Barnen är i tonåren så min kompis tycker att nu kan hon börja jobba, lite deltid sådär. I Schweiz förväntas alla mammor vara hemma, även när barnen går i skolan, vem skulle annars laga lunch åt barnen när de kommer hem mitt på dan?
Min kompis make sa till mig att hans fru hade så svårt att förstå hur fint det är att vara hemmafru. De hade ju råd med det och det fanns så mkt att göra, tvätt, matlagning och så trädgården förstås. Det är ju inget fel på det, som på den gamla goda tiden, man FÅR vara hemmafru. Men hon skulle prompt ut och jobba.

Jag svarade honom att det är ju det jag behöver!
Jag behöver en hemmafru som sköter hem och barn medans jag jobbar! Som tvättar och städar och betalar räkningarna. Oavlönat! Att jag inte tänkt på det förut.

En hemmafru som dessutom förstår hur FINT det är.

Så var sista Siegfried för denna omgång gjord. Jag kände mig trött efter Göteborg, men tog tid på mig i förberedelserna inför min scen, och det kändes stabilt och bra. Orkestern spelade anmärkningsvärt bra, de har växt enormt under den här Ringen.

Det blir ju två Siegfried Erdor till för mig inom snar framtid, i Wien i April och i Aix-en-Provence i sommar. Men nu ligger fokus på Delila som jag repar i Maj och sjunger i höst här i Stockholm. Men allra först nu Matteuspassion i påsk i New York. Eller förresten först Orphée på onsdag...

Ja, ja det ordnar sig, i dag är det söndag, tänkte faktiskt ta helt ledigt idag.