Sitter på tåget på väg hem till Stockholm efter sista konserten i Götet. Det var en bra kväll, härlig orkester.

Men det roligaste idag var att jag träffade Maria Forsström igen, körledare/sångerska som bor i Götet. Hon sjöng altariorna i Matteuspassion. Speciell tjej. Jag gav henne lite "tough love".

Men hon kan bli riktigt bra, kom ihåg var ni läste det först.

Konserten i kväll var fin, Vedernikov är (jag kan inte beskriva honom på ngt annat sätt) så rysk. Och han gjorde ett helryskt program med Rachmaninovs första symfoni före paus och Prokofievs Nevski efteråt. Det är något med hans tyngd i sättet att dirigera, att bara lita på flödet, det är liksom med en stor rysk pensel. Inget anglosaxiskt intellektuellt detaljarbete här inte.

Det märks att hans pappa (hette även han Alexander Vedernikov) var storsångare, Vedernikov berättade för mig att han sprang på pappas arbetsplats Bolsjoj som liten kille, lärde sig alla operor tidigt. Och vilka sångare han måste ha hört! Och nu är han själv chefdirigent och konstnärlig ledare på Bolsjoj. Han är en väldigt naturlig sångardirigent som andas och förstår textens betydelse för de musikaliska skeendena. Kanske nåt för Stockholmsoperan?

När vi gick ut på scen tillsammans råkade han sparka till mitt vattenglas som stod vid min stol (vad ska man med det där vattnet till, aldrig nån som dricker nåt j-vla vatten...) och jag viskade "Nu spillde du ut all min vodka!" Han garvade gott och så slog han in orkestern.

Ok, jag var förvirrad. Jag hade ordnat så någon kunde hämta barnen om nåt skulle vara fel, jag skulle åka i dag och Göran skulle komma hem i eftermiddag. Men sen talade jag med min agentur och de hävdade bestämt att den 27e var en onsdag och inte en torsdag... dessutom ringde Göran och liksom nämde i förbifarten att han kommer hem fredag.

Men efter ett par samtal ordnades det hela, Axel och August har morbror Anders som ställer upp med fläskpannkaka och sängplatser. (Han och Lena gjorde väl en tidsresa på en tio-tolv år tillbaks i tiden när de var tvugna att göra välling och söva sparkande barn. Jag vet, bilbarnstolens fiffiga knäppanordning med fäktande August i täckjacka är ingen lek.)

Jag ringde nyss och de var glada och hade sovigt gott och var på väg till skola och dagis.
Det känns bra att jag passade Anders son Gustav varje torsdag i ett helt år, och jag har minsann legat bredvid en sparkande My som inte vill somna.

Kom ihåg det om du är en tjugotreårig sångstuderande utan barn, passa dina syskonbarn i vått och torrt, det betalar sig.

Åker tillbaks till Götet på torsdag för konserter med Vedernikov. Han ska dirigera bl a Prokofievs kantat "Alexander Nevskij" för kör, orkester och alt. Så nu friskar jag upp ryskan lite. Härligt språk att sjunga på, rösten förvandlas på ett speciellt sätt av dessa gutturala ljud.
Vi gör konserter torsdag och fredag, sen tar jag tåget direkt hem.

Första gången jag sjöng med honom gjorde vi Kindertodenlieder i Moskva på fantastiska konservatoriet med Bolsjojoperans orkester. Jag minns att det var en fin stämning på konserten, publiken var väldigt ung och kunnig och så minns jag att dirigenten, orkesterchefen, operachefen och jag var ute och åt lite och drack mycket efter konserten.

Det var verkligen vodka i stora duralexglas och alla höll tal, en efter en runt bordet på ryska och Alexander Vedernikov satt och översatte allt viskande för mig. Alla tackade varandra och högaktade varandra. Och skålade. Tillslut var Alexander så bladig att han inte kunde översätta så snabbt, han liksom stannade till mitt i meningarna och sen skrek han ut nästa mening fullkomligt obegripligt. Jag satt storögt och insöp allt detta, och kvävde artigt mina fnissningar, det kändes helt riktigt att så gör man i Moskva. Jag ursäktade mig när det hela började bli för konstigt. Alla kramade mig som om vi var gamla vänner, sen gick jag ner till min bil som väntade. Hela vägen till hotellet fnissade jag. Vilken värme de lyckades uppbringa, vilken kärlek till konsten och musiken. Och de älskade varandra så gränslöst, i alla fall den kvällen. Och de kunde verkligen dricka!

Efter konserten i Götet sätter jag mig på tåget hem. Och festar till på en kopp te eller nåt. Jag har Siegfried på Stockholmsoperan på lördag kl tre.

Axels kompis Filip tittade på Augusts arm som förut hade ett otäckt sår.
"Får jag se hur armen ser ut nu August?"
August visar villigt upp armen som är nästan helt bra.
Filip (med förnumstig doktorsmin): "Ja, den var ju uppfriskande!"

Jag sitter vid bordet och biter mig i tungan, han är så rolig den killen.

Åldersfixeringen har härmed nått även Operahögskolan i Stockholm.

En 27 årig fantastisk sopran utan högskoleutbildning tycker inte att det är någon idé att söka. "De tar bara in 19, 20 åringar nuförtiden."

Ok. Då får vi bara trubadurbarytänger och lyriska småsopraner.

Jag kom in när jag var 26 och jag var varken yngst eller äldst.

Och framför allt har ingen, jag upprepar INGEN frågat mig hur gammal jag är när jag provsjungit. ALDRIG! (Och jag innehar nog svenskt rekord i antal provsjungningar).

Det ENDA som är viktigt är att veta VAD man ska sjunga och att göra det bra. Och det är närmast omöjligt om man är 23 när man går ut.

Axel, 6 och ett halvt: "Mamma, kan man ha två olika pappor?"
Jag: "Nej, man har bara en."
Axel: "Fast min kompis E har en pappa och en styrpappa."

På exakt samma tid som det tar för mig att läsa rubrikerna i tidningen, hinner August, två och ett halvt, klättra upp på köksbänken (Hur? Vi trodde vi överlistat honom och skruvat bort alla lådhandtag. Jag måste kolla hur han gör nästa gång.) och öppna alla bananer och salta och peppra lite i gliporna i skalen, öppna min sminkväska och måla sig fint, fint på båda ögonbrynen med mascara samt stoppa in ett tuggat "gummimi" i telefonjacket.

O, hade jag bara hälften av hans effektivitet.

Såg just på Gunilla Brodrejs blogg att hon var på konserten i Götet! Hon måste ha hastat direkt till Görstoran för att se Salome som hon recenserade i Expressen. Hon hann nog inte se Bruckners nionde symfoni som Dudamel dirigerade fantastiskt efter paus.

Jag tycker vi ska vara tacksamma att vi har dessa unga dirigentstjärnor i vårt land. Jag delade limmo med Abbado när han avslöjade att Harding fått chefsjobbet i Radion och han sa att det är nog bra för honom att vara lite avsides och få arbeta i lugn och ro. Och jag misstänker att Dudamel ser det som att han i Götet är lite offside och kan testa saker och våga vara ung och grön. Han kommer ju att pendla mellan Götet och LA. (Han var dessutom enligt rykten på både New Yorks och Chicagos korta listor men ville gärna kombinera LA med ett litet bra ställe).

Jag menar att vi har hamnat i det underbara läget att unga superdirigenter tycker det är en bra växtplats att vara här, det är bara för oss att tacka och ta emot. Esa-Pekka talar med romantisk röst om sin tid i Stockholm, hur han fick växa och utvecklas utan för mycket press medans hans världskarriär tog fart.

Ett ganska nyttigt perspektiv för oss att tänka på, vi är inte ett centrum när det gäller konstmusik, men vi kan suga det göttaste ur dessa killar medans de utnyttjar vårt lugna, ocentrala läge.

Hon gillade mig i Göteborg!

Tänk att det svåraste för oss sångare är att förstå hur liten höjden ska kännas för att bli stor ute i salongen.

Jag har hela dan idag varit hos mina favvosångare på operastudio -67, och vi kom hela tiden tillbaks till samma tema, att inte göra höjden stor. Det har sagts av många bra sångare, Jussi sa: själva ansatsen ska vara så liten att inte en synål kommer igenom. Birgit Nilsson skriver i sin biografi om hur hon hittade säker höjd genom att bara summa och sjunga svagt på ett hotellrum. "Det kanske inte hördes så stor skillnad, men för mig var för alltid rösten förändrad!" Dessutom har hon sagt att hon aldrig sjunit starkt. Dvs det har inte känts så.

Det är så häftigt att tänka sig att alla dessa stora sångare har stångats med ungefär samma tekniska problem som ungdomarna på Operastudio -67.

Idag skiner solen, taxtjejen och jag travade på fint i skogen på väg hem från lämningarna.
Den här veckan börjar jag med Delila igen, har haft henne undanlagt i ett halvår ungefär, men nu så. Nu blir det serious legatobusiness.

Det är så kul att läsa i Florence gamla klaverutdrag med den gamla svenska texten inskriven, den användes i uppsättningen med Grünewalds dekor som gick från 1921 ända in på 50-talet på Stockholmsoperan.

"O vårtid du ljuva, med flammor som ruva, allt vinterligt tvång!"

Svårare att förstå än den franska texten!

Idag när vi hela lilla klanen gick iväg till skola och dagis frågade Axel vad klockan var. Jag sa att jag inte hade någon klocka på mig.
Axel: "Men mamma, jag trodde du kunde klockan UTANTILL!"

Jag såg nåt på tv som skulle föreställa en kulturdebatt.

Det har alltså gått så långt i Sverige att vi måste diskutera vad vi ska ha kultur till, om vi ska ha den överhuvud taget.

Ändå vet jag att ingen av oss vill att våra barn ska växa upp utan bra film, bra musik, bra böcker, konst osv.
Sen är det en annan sak vem som ska betala, för i alla tider har mecenater funnits som sponsrat kultur, kungar, kejsare, stater osv. Den som väljer och bestämmer måste ställa krav och vara kunnig.
I resten av Europa anser de största företagen att det är deras plikt och ära att sponsra kultur. På den obligatoriska sponsormiddagen efter konserten märker man att de är väldigt intresserade och kunniga. Ställer initierade frågor och ställer krav på kvalitet.

Här hemma har vi av tradition en kulturminister som inte är särskilt intresserad eller ens kunnig. Den nuvarande är dessutom (oturligt för oss i musikbranschen) hörselskadad. Undrar vad konstnärerna skulle tycka om en kulturminister som vore synskadad.

Det jag menar är att jag vill att diskussionen ska handla om att ställa krav och ifågasätta. Att de stora institutionerna måste producera kvalitet, tänk om vi en dag fick en kulturminister som kunde säga:"Jag tyckte balansen var dålig, är den där dirigenten särskilt bra egentligen?" på partyt efter premiären.

Esa-Pekka Salonen berättade en gång för mig att han inte tyckte det värsta i Sverige var att ministrarna han träffat var så okunniga utan det värsta var att de nästan skröt om det! "En minister sa till mig: Och vad jobbar du med? Jag berättade att jag var chefdirigent i Radions orkester. "Jaha, har dom en orkester? Och var håller ni till?"
Esa-Pekka var chockad, det skulle aldrig hänt i Finland.

Jag måste bara få säga hur lycklig jag är att rätt låt vann i lördags (ja, det är klart att jag tittade). På det glada åttiotalet sjöng min make Göran i ett band som hette Off Duty. Han hade hockeyfrilla, tajta jeans och boots och var om möjligt ännu coolare än han är nu. Bandet han sjöng med är samma band som tvillingarna Rongedahl sjunger med nu. Och de ska naturligtvis ta hem hela skiten med sin supersvängiga diskolåt. Det är dags att vi 60-talister visar var skåpet ska stå!

(Rongedahlarna och Off Duty spelade på min 40-årsskiva för ett år sen och det var det tajtaste och bästa jag upplevt live på länge! Är det inte härligt om kompetens att spela live kan vinna över konstiga överstajlade idoler som jobbar på att inte se bortkomna ut?)

I morse (på förekommen anledning) tog vi en skön promenad till Axels skola med August i barnvagnen och taxtjejen stretande bredvid. Vi lämnade Axel med hans kompisar på skolgården och när vi nästan hunnit runt hörnet hörde jag Axel "Vet ni varför vi gått hit? Det är för att polisen tagit mammas körkort!" Flera mammor och pappor och alla kompisar drog sig närmare Axel och började ställa frågor.

August och jag hörde naturligtvis inget utan skyndade hemåt.

Det var en fin konsert och för mig en närmast surrealistisk upplevelse att stå i Bonäsgården vid Orsasjön och sjunga romanser med världspianisten Silke Avenhaus. Efteråt satt vi i Anders Diös styrelserum och fikade, Silke, superbegåvade Janine Jensen, Maxim Rysanov, Torleif Thedéen, Håkan Hagegård och jag. Vi pratade om att här runt orsasjön är vi väldigt trogna vår familj, vår klan, varje by har sin dialekt och sin kultur.
När vi repade före konserten var Silkes pianopall lite vinglig och konstig och de andra artisterna började tjafsa på engelska om att hämta en annan pall inne i Mora, när jag hör mig själv be morakillarna som hjälpte oss att bubba om en "stjiftnitjel". De garvade och vände på pallen och drog åt muttrarna så var den pallen fixad.
Efter konserten åkte jag hem (jamen jag fick skjuts, ok?) och käkade i gammelstugan med min bror Erik som just varit i Fryksås och åkt en mil i kanonspår och Maimouna, hans fru, som varit med barnen. Vi satt som vanligt under sträng bevakning av släktporträtten på väggarna. Sen gick vi ut på isen och mötte grannen Thomas som varit på långön och grillat korv med sina barn. Vi snackade lite om hunden och vasaloppet och vädret. Nu sitter vi och käkar godis framför tv'n. De andra artisterna har en konsert i Orsa ikväll, sen käkar de väl nånstans och sen går de nog till sina ödsliga hotellrum och ringer hem.

Jag vet inte, men det är bara så märkligt att de är här.

recension av gårdagens öppningskonsert i falukuriren

Imorse vaknade vi som vanligt av Augusts hysteriska jag-svälter-ihjäl-röst (BÄÄÄÄÄLLIIIING!!!) och det var bara att gå ner i köket. Lite surt är det att stiga upp tidigt på en konsertdag, men väl nere blev vi på toppenhumör, solen skiner och när solen skiner här i världens vackraste by då är det så vackert att man ryser. Från vårt vardagsrumsfönster ser vi långt ut över fälten och där nere glänser isen på sjön. Det är tio grader kallt, skridskoentusiasterna är redan ute med den klarblå himlen som tak och de blånande bergen bortom kråkberg som fond.

Vilken tur att det verkligen är vinter när vi har vinterfest i Mora.

Nu tittar barnen på Pippi och jag dricker kaffe och pluggar på Clara Schumanns fina sånger. Livet är helt ok. Särskilt om jag inte tänker på att jag inte får köra bil på tre månader.

Jag har nu repat två dar med Silke Avenhaus inför konserten i Bonäsgården på lördag. Hon är en i raden av otroligt fina världsnamn inom kammarmusiken som befinner sig i Mora just nu.
Andra artister som (förutom Martin Fröst själv förstås) kan åtnjutas den här veckan är ukrainske violasten Maxim Rysanov, svenske världscellisten Thorleif Thedéen, finske violinisten Pekka Kuusisto och Deccas violinstjärna Janine Jensen.
Hoppas att folk kommer och njuter av dessa killar och tjejer som har hårt arbete och kärlek till musiken att tacka för sina framgångar.

Idag på eftermiddagen tänkte jag förklara för Silke från München att jag varit ute på isen och åkt spark med barnen men det blev lite för svårt. (I've been going on a kick on the lake, eh you know?) Jag gav upp och vi gjorde musik istället. I korsalen på Andreasgården. I Mora.

Det är så fantastiskt att susa fram på nya vägen mellan Uppsala och Gävle med en V8 under huven och två glada barn och en svägerska som leker djurlekar och käkar äpplen och godis...
Tills man kanske upptäcker ett konstigt blinkande ljus i backspegeln. Jag fick verkligen höra det klassiska " ta med dig körkortet och kom över i vår bil" och sen, jag ljuger inte, "det gick visst lite fort det där!"
Två söta poliser satt och försökte se stränga ut, pinsamt nog hade de filmat mig ganska länge. "Det skakade bara till i vår bil när du körde om oss". Och sen det värsta av allt "Du stannade aldrig utan gasade bara på när vi satte på sirenerna, vi tänkte just ringa polisen i Gävle och be dom lägga ut en spikmatta så vi kunde få stopp på dig!"
Det hjälpte inte att jag förklarade att jag skulle repa med Dalasinfoniettan i Falun, de var inte särskilt intresserade av att komma på kammarmusikkonsert i Bonäsgården på lördag heller...
Men jag charmade så mkt jag kunde och kom undan vårdslös körning eller vad det kan heta när man kör så in i h-vete snabbt som jag gjorde och sen försöker gasa ifrån polisen.

Men det blir till att gå till skola och dagis vid hämtningar och lämningar i tre månader framåt. Maken är ju som bekant i Norrland. Den enda som blir glad är väl taxtjejen.

Igår var jag hemma hos min gamla sångpedagog Florence Düselius som gick bort för ett och ett halvt år sedan. Huset ska säljas av hennes släktingar så alla noter måste bort. Jag fick enligt hennes vilja plocka det jag behövde.
Åh, vad det var svårt att komma in i hallen och andas in hennes doft. Hon och jag hade arbetat i 22 år när hon gick bort och den sista sånglektionen hade jag ungefär åtta veckor före hennes bortgång. Jag är så full av tacksamhet inför henne, jag hade ju arbetat med något helt annat om vi aldrig träffats. Hon förstod tidigt att jag var alt och att vi skulle jobba med det som utgångspunkt. Hon kunde säga:"Anna, vi jobbar inte för Sverige, utan för världen!"
Hon citerade ständigt sina gamla lärarinnor Julia Claussen, Göta Ljungberg, Ellen Bosenius, Nanny Larsén-Todsen och Madame von Skilondz. Hon var en del i en tradition och det mest fantastiska är att genom henne är jag också en del i denna tradition.

Jag gick fram till hyllan och drog fram ett klaverutdrag på måfå.
Det var Meyerbeers Profeten. Jag kände verkligen att den måste jag jobba med! Jag öppnade klaverutdraget och på försättsbladet hade Florence tip-exat över sitt namn och skrivit med sin yviga handstil "Anna Larsson". Under stod med blyerts: "Börja med 'Ah, mon Fils!' sid 73".

Ja, Florence det ska jag.

Jag hade en väldigt skön känsla igår efter konserten, jag tyckte det var bra, jag kände mig fri och överraskade mig själv med en del snygga saker. Matti är riktigt suverän och känslig men alltid stabil(!). (Jag måste komma ihåg att inte skriva följsam, pianister och dirigenter vill inte TALA om att de är följsamma, även om de är det, men vadå, jag tycker att JAG är hyfsat följsam, kan inte de också erkänna att de är det?)

Efter konserten åt vi en god middag och sen var vi tvugna att hämta killarna hos min bror Anders som bor i en byggarbetsplats, han rev sitt hus och håller på att bygga nytt på samma tomt. Axel och August hälsade inte, de satt med varsin skruvdragare (!!!) och en hög skruvar och jobbade. Det var då jag insåg att de är kanske lite understimulerade på skaparfronten hemma. Särskilt kul är det ju om man får skapa med något barnförbjudet och som låter. Hm.

Att köpa:
skruvdragare
skruvar
plåster

Tänk att ibland blir allt som man vill.

Det enda jag begärt på hela veckan var att få sova lite längre än till sju i morse eftersom jag hade föreställning igår och ska sjunga idag igen.
Kvart över sju var circus Eliasson igång. (Alla här hemma utom jag lystrar faktiskt till det efternamnet). Men jag låg styvnackat kvar till åtta. Sen lugn (!) frukost med Augusts flingor på golvet, telefonen ringer, Axel ska berätta om nintendo wee-spelets nya kontroller som ser ut som tennisrack samtidigt som August drar fram en pall till brödrosten för att "vämma" sin macka med smör och ost på, Janet Baker sjunger "Um Mitternacht" på full volym (ja men, jag måste lära mig hur långa alla mellanspel är!) och då skuggboxas Axel med Anna Sims, 74, så Göran blir galen och släpar ner honom på rummet.
"Helt otroligt, en vecka är man borta och det blir kaos här hemma!" säger Göran.
"Du kanske ska stanna i Umeå nästa helg, varannan helg är nog lagom för dig" sa jag.

Med andra ord, jag fick denna morgon perfekt träning för mitt yrke, fokusera fast det stormar runt dig.

Vinka och le!

Föreställningen igår var väldigt speciell för mig, vi hittade en förtätning och tajming som inte funnits där tidigare. Kan inte låta bli att tänka att det beror på Joakim Unander. Vi kan andas och vi får impulser som vi kan använda.

Ibland går man över ån efter dirigenter. Allt är inte bättre för att det är från utlandet, kanske det är bra att ge våra inhemska dirigenter erfarenhet och möjlighet att prova (och kanske till och med misslyckas nån gång).

Nu har Matti och jag värmt salen på historiska muséet lite, det är en uuuunderbaaar sal att sjunga i. Den är varm och lagom stor och hög i tak och vacker. Perfekt för romanser, med andra ord. Det enda nu är att jag är lite småsur att han tycker "sopranos" är ett så bra namn på romansserien, inarbetat dessutom... han kunde väl döpa den till "contraltos" så fick vi se hur många som ville vara med!
Eller kanske inte.
Ok, pallra er iväg till historiska muséet på Narvavägen, klockan tre i morgon börjar vi och en timme tar programmet. Vi gör Brahmssånger, Hugo Wolfs Mignonsånger och Rückertlieder av Mahler. Kom särskilt om ni tycker romanser är mossigt och tråkigt och inte berör.

Jag känner att detta blir riktigt bra.

Så säger inte jag så ofta om mig själv.

Jag förstår inte riktigt, på kungliga operan i stockholm går andredirigenten in direkt i föreställning utan (!) rep med orkestern. Jag fattar inte det, för annars repar man allt så mycket mer på stockhomsoperan än på andra ställen. När ringen tas upp efter fem månaders uppehåll har man tre veckors sceniska rep osv. Det är bra, men man lägger inte samma krut på sångarnas rep med orkester.
Visar lite vad man har för prioriteringar.

Föreställningen (Orphée) igår var med för oss ny dirigent, Joakim Unander. Vi som varit vana vid Armstrong kunde äntligen andas ut och slappna av. Orphée är en opera med fullt med accompagnatorecitativ, så det är hur svårt som helst. Inte bara att sätta igång orkestern och luta sig tillbaka. Och Joakim hade alltså inget orkesterrep med sångarna.
Respekt, Joakim.

Jag är en dålig mamma.
Det är bara ett konstaterande, inget larv.

Axel har tappat sin första framtand, väldigt gulligt när man skojar med honom och får det där gubbsmajlet tillbaka.
När jag kom hem från Götet hade han redan sovit med gadden under kudden en natt. Besviket tittade han på morgonen, inget...
"Mamma, tantfen har inte varit här i natt!"
Det där med tandfen är väl ytterligare någon amerikansk sedvänja som barnen gärna vill ta till sig, pengar är nämligen inblandade i dealen. Man lägger den blodiga lilla gadden under kudden och sen cashar man in en guldpeng på morgonen.
"Hon hade kanske lite mycket, hon kommer nog i natt", sa jag.
Tror ni jag kom ihåg det nästa natt?
Jag vet, oförlåtligt.

Så i går kväll letade jag igenom hela huset efter en guldtia, hittade ingen överhuvudtaget! Ok. Antingen ger jag honom en hundralapp (omöjligt) eller så robbar jag hans skattkista.

Ja, jag heter Anna Larsson och jag tog en tia av min son för att han skulle tro på tandfen.

Idag börjar jag komma tillbaks till jorden igen, jag har varit lite vidbränd efter konserter tre dagar i rad + rep. Eller jag har haft en näraväggenupplevelse som min storebror Anders säger. I måndags gick jag och lade mig tidigt (på morgonen alltså), runt två tror jag, sen gick tåget 06:42. Matti och jag pratade som kvarnar hela resan (utvärdering) så jag var rätt mosig framåt kvällen när jag var tvungen att själv hämta, mata och söva barnen. (Göran är i Umeå för att sjunga poeten i Mats Larsson Gothes nyskrivna opera Poeten och profetissan.)
Nu ska jag ha Orphée i morgon och på fredag och sen lördag sopranos på historiska.

Jag överdriver faktiskt inte det minsta om jag säger att jag tror det blir riktigt bra på lördag. Och så lagom att lyssna på en timmes tysk romantik klockan tre för att värma upp inför lördagens verkligt stora kulturhändelse i Sverige, nämligen melodifestivalen.

Det är konstigt, men hur bra första konserten än är tycker jag alltid att den andra blir bättre. Mer avslappnad och fri på något sätt.
Efter konserten igår hade orkestern fest.
En del av mina vänner gick på premiären av "Lady Macbeth" på Göteborgsoperan.
Mina goda vänner gick ut och åt.
Matti och jag repade romansprogrammet i Stenhammarsalen.
Så olika det kan vara.
Men repet var härligt, antar att jag fortfarande hade lite konsertadrenalin kvar i blodet.

(Det första Gustavo Dudamel sa till mig när vi sågs för lite balansrep före konserten var "do you still want to come with me to Caracas?")

Konserten igår var underbar!
Gustavo tillhör den lilla skara musiker som repar bra och noggrant, men på konsert släpper han på en kraft och fantasi som man inte fattar var den kommer ifrån. Jag kände mig i form och kunde bara släppa allt och göra musik. Jag var väldigt lycklig.
Efter paus gjorde de Bruckners nionde symfoni, jag har aldrig fattat Bruckner, men detta var överjordiskt. Som en väldig flytande musikalisk massa intog musiken publiken. Mottagandet var enormt, publiken vet verkligen när det är bra.
Efteråt blev vi bjudna på en härlig middag, fisk så klart, och vi kom att tala om fiske (eftersom det inte gick att få tag på ostron på grund av stormen i Götet). Då berättade jag lite om min fiskegalne Göran som åker till Norge varje år för att dra upp enorma plattfiskar. Han har blivit rekommenderad att komma till Venezuela, hur är fisket där?
"Åh ni måste komma. och Anna då kunde vi göra Rückertlieder med min ungdomsorkester i Caracas! Och du kunde undervisa sångare i vårat program el Sistema. Men du är väl bokad till 2012?" Sa Gustavo. "Det är väl du med?" sa jag. "Tell me a week and I will cancel anything for you!" sa han.

Jag svarade att om han kom ihåg detta erbjudande idag skulle jag komma.

Läs om El Sistema

Hemkommen från en underbar konsert med GSO och Dudamel får jag ett meddelande i receptionen att en man frågat efter mig. Han är vaken i kväll det är bara att ringa hans rum, sa de. Ok. Klart man ringer en främling mitt i natten.
Det visar sig vara den legendariske pianisten Stephen Kovacevic (tidigare Bishop) som varit i Vara (!) och spelat med Svenska Kammarorkestern och han såg mitt namn i en annons tidningen och chansade på att jag bodde här. Vi gjorde en konsert på ett slott i tyskland för några år sedan och beslöt då att kanske göra mer. Nu har vi plötsligt bokat Wigmore Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam och Musikverein i Wien! Inte pretantiöst alls!
Jag har försökt mejla honom och komma fram till program men det har inte gått så bra, han har liksom inte svarat på mina frågor utan hela tiden föreslagit andra konstiga grejer. (Har du inget ryskt? Stravinsky? Eller varför inte Dichterliebe?) Nu har vi kommit till en punkt när arrangörerna är redo att döda för att vi inte bestämt oss, så det var fantastiskt att träffas igen. Vi kom nog fram till ganska bra låtar tror jag (dvs jag fick igenom mina och lyckades dissa hans underliga förslag).

Jag är i Göteborg nu och repar med underbara Göteborgssymfonikerna.Och jag har äntligen fått möta Gustavo Dudamel igen. Han är fantastisk, vi repade Wesendoncksångerna på eftermiddagen och det blir fint tror jag. Han har ett väldigt musikaliskt smittande sätt.
Efter repet jobbade jag lite med ett par sångare i min loge. Efter ett tag knackade det på dörren, de var otåliga att få städa och göra rent i logen eftersom en riktigt intressant och stor artist har hyrt konserthuset i kväll. "Kungen" Jonas Gardell kommer sa de lite skämtsamt. Men Anna är en drottning sa min snälla elev.

Men det vet ju vem som helst att det är Gardell som är the Queen...

Igår var det bra.
Siegfried brukar ju anses vara den svåraste av Ringens fyra operor, dels utmanar den med flera svåra roller, Brünnhilde, Vandraren, Siegfried, Mime (och Erda, he,he) för att nämna några, dels nästan kräver den en lite omodern, burlesk spelstil.
Men med dessa sångare är det riktigt bra. Alla solister håller en riktigt hög internationell nivå.
Katarina Dalayman var fantastisk igår.
Jag har sjungit i Siegfried med många Brünnhildor, Deborah Polaski, Debbie Voigt, Jennifer Wilson och Gabriele Schnaut för att nämna några, men Katarina slår dem alla.
Hon sjunger inte bara varmt, innerligt, stort och musikaliskt, hon är också ljuvlig på scen.

Det var härligt med publikens respons, (och jag tror att de inte bara applåderade sig själva för att de orkat sitta så länge!) alla på parketten reste sig som en kropp när vi solister kom in i applådtacket.

Vissa dagar är det kul på jobbet!

Man måste ju säga att det är bra att Dalhalla tänker våga producera opera sommaren 2009, exakt tio år efter den förra produktionen, den komprimerade Ringen.
Jag kan bara inte låta bli att gnälla lite, man vågar inte göra en riktig OPERA som skulle matcha den fantastiska omgivningen, 60 meter höga granitväggar som fond och tallarnas siluett därovan. Man väljer att göra Mozarts långa snåriga kammarspel "trollflöjten"!
Ja, ja. Det är en barnlek att sälja trollflöten i alla fall, nästan lika lite utmaning som att kränga den där hemska hårige boogie woogiekillen. Men man kan ju vänta sig svenskt cast i alla fall, det är ju ett sånglustspel med massor av dialog.
Jag läste att ledningen för Dalhalla anser att opera kan dra besökare från hela världen till regionen. Bra.
En fråga bara: Hur ska man sälja kammarspel på svenska till utlänningar?

(Att trollflöjten är lätt att sälja märkte man när Stockholmsoperan lyckades sälja slut nära hundra föreställningar av den där superkonstiga egyptiska som ingen människa begrep sig på...)

Med jämna mellanrum sedan 1992 kommer ett geni och bor hos oss. Hon heter Anna Sims och hon ansvarar helt och fullt över Görans och min andning, fokus och tonkvalitet.
Hon har blivit som en inventarie i vårt hushåll, våra grannar hälsar på henne när hon smyger omkring i pyjamas och titt som tätt föreslår hon vänligt "breathing anyone?", som om hon bara ville bjuda på en kopp te. I själva verket sitter hon inne med sångkonstens allra djupaste hemligheter, det är nästan spöklikt hur hon befriar mig.
Det gäller att kunna se var genierna finns, här har vi ett i en rar engelsk tant som älskar skvaller och lakritsglass (!) och som talar perfekt Queens English.

Just nu är jag djupt nere i den tyska repertoaren och simmar runt. Jag memorerar romanser av Brahms, Wolf och Mahler samt Wagners Wesendoncksånger. Det är lite surt att fast man sjungit dem förut måste man plugga igen.

Sannolikheten är stor just nu att när Axel frågar om han kan gå och leka med Oscar, svarar jag "Grün wie die Flederbusch..."
Han är i och för sig van, rycker på axlarna och går, men August som bara är två och ett halvt tittar forskande på mig, sen säger han: "i di lederuff?"

Ni vet detta är dyrbart stoff för framtidens terapeuter...

Igår kväll vid halv elva tiden när jag kom hem efter föreställningen var jag så trött att jag ville grina, döm om min förvåning när jag upptäckte att mina ungar var vakna! En hel timme till sprang de runt medan jag gjorde mig några mackor och försökte snacka med Göran. Men jag låter de hållas, de är ju mina ungar!
Maken påstod att han hållit dem vakna för att de skulle sova länge idag, vilket skämt, det vet ju alla föräldrar att det knepet inte funkar. Ungar måste ställa om i typ tre dygn innan de sover längre på morgonen. Så klockan sju i morse var det high life. Bara att gå upp. Och försöka kamma ur allt lim som fastnat i håret och pallra sig iväg till operastudio 67 för en masterclass.

Men det är verkligen roligt att undervisa, nu har jag börjat lära känna sångarna där. De börjar kännas som "mina ungar" och i motsats till mina andra ungar gör de precis som jag säger!

Fick ett samtal från härliga Eva Haglund på operastudio 67. Hon undrade om jag ville hoppa in och leda en masterclass på operastudions öppet hus. "Det måste vara en gigant i rummet!" sa hon på sitt oefterhärmliga sätt. Det är på lördag på Operastudions lokaler i hammarby sjöstad. Kom och lyssna på de söta eleverna, om du vill veta hur sångundervisning kan gå till.

Och ok, Eva, jag vet att jag är lång (185 cm) men gigant. Jag vet inte...

Idag började jag med Delila igen som jag ju ska göra på Stockholmsoperan i höst. Det ska bli härligt att göra den igen, har bara gjort den konsertant förut, i Dalhalla. Man kan bara tänka sig hur en uppsättning skulle kunna bli där, med det kolossala berget bakom.
Det är en så underbar roll, så sångbar, så stark, så vacker.
Hoppas uppsättningen blir fin i Stockholm, det är ju som ett lottospel för oss, vi vet aldrig. Det enda man kan ha någorlunda kontroll över är hur man sjunger, så det börjar jag med då...
Nu ska jag snart till teatern för Rhenguldet.

Idag när jag satt i bilen satte jag på radions p2. Och kan man tänka sig: de sände klassisk musik! Nuförtiden är det en chans på miljonen att det är så. I alla fall, det var en underbar dansk baryton som sjöng en sång av Carl Nielssen. (Jag antog att han var dansk eftersom han sjöng på danska). Jag försökte för mitt liv komma på vem det kunde vara. Alltså jag menar, jag var verkligen impad. Vackert, varmt, uttrycksfullt med härlig höjd.

Det visade sig vara Morten Ernst Lassen, Inger Dam Jenssens make. Han som slutade sjunga för några år sedan och började sälja mobiltelefoner. En omvänd Paul Potts alltså.

Fast nu har han slutat sälja mobiler och säljer något kanske mer lukrativt, jag tror han kränger sångare på agenturen tivoli.

Eftersom jag hamnat i diskussioner ang. min text om sånglärare vill jag skriva detta.
Jag tycker att sångare som har erfarenhet av att sjunga med orkester ska lära unga sångare hur man gör för att sjunga med orkester. Det är ett metodiskt och alldeles naturligt kroppsarbete som tar tid, men som de flesta som vill kan lära sig till en viss gräns.
Till unga sångare med stora drömmar vill jag säga: sök upp någon som vet hur man gör. Det ska kännas bra efter VARJE sånglektion och du ska göra framsteg HELA TIDEN! Annars pengarna tillbaka.
Och till sånglärare: om du inte vågar låta någon komma in i rummet och lyssna och diskutera hur du undervisar kan du inte ditt jobb. Om du inte låter eleven gå till någon annan för att diskutera det sen med dig är du feg och osäker.
Jag är mycket medveten om att inte alla som går sångutbildning vill sjunga opera, men jag kan bara upplysa om att det finns inget YRKE som heter romanssångerska. Jag älskar att sjunga romanser men man kan inte leva på det. Som klassisk sångerska måste du lära dig att sjunga med orkester. Och helst höras.

Har repat med Matti idag igen, var helt fantastiskt. Jag tror inte jag behöver ha publik, om jag får sjunga med Matti typ en gång i veckan är jag nöjd.
Problemet för sångare är att vi ofta tänker att när vi sjunger riktigt bra beror det på att det är dagen innan förkylning bryter ut. Ofta hör man "Oj, vad bra det känns, jag tror att jag håller på att bli förkyld!" En del tenorer säger att de har bara ett bra höga c dagen innan förkylning...
Imorgon har jag Orphée, på onsdag Rhenguldet och på fredag Orphée igen. Nu är det bra läge att inte bli sjuk med andra ord...
Nästa vecka har jag Siegfried och sen bär det av till Göteborg för att få möta favvodirigenten Dudamel för Wagners Wesendoncksånger och göra romansprogrammet för första gången, alltså dagen efter två orkesterkonserter...
Definitivt friskläge.

Tänk vilket petgöra det egentligen är att sjunga! Jag har nu koncentrerat mig i ca 10 dar på att få ihop rösten på djupet så det ska bli självklart till romanskonserterna i februari, och det ger resultat! Sakta men säkert kommer det. Jag vet att jag är lite insnöad när jag står och sjunger medans jag gör carbonara åt ungarna och ropar till Göran "Hur var det? Var det en bättre ansats?" Han står i innebandyoutfit för han ska leka ungdom med sportpinnar (han är faktiskt född på 50-talet) och svarar "Ja, men mera text, längre fram, puss älsklingar, jag har match, vi ses!" "Ok, akta knäna!" ropar jag i patetisk recitativstil.
Det ger såna kickar när man ger sig den på att lösa ngt tekniskt och sen börjar det komma. Men det gäller att vara ihärdig och långsiktig så kan det gå riktigt fort. (Paradox?)

Igår kväll gick vi och la oss 21:15. Jag önskar att jag kunde säga att det var något ovanligt för oss, men vi kan inte riktigt hålla oss vakna på kvällarna nuförtiden.
I morse när Göran stuckit med ungarna och jag var ute med hunden lyssnade jag av mobilen. Matti Hirvonen hade ringt 22:05 och sa typ, "ring gärna tillbaka UNDER KVÄLLEN! Jag är uppe i alla fall till halv tolv!"
Så hämnden är ljuv, jag ringde naturligtvis 08:07 från hundpromenaden och sa på hans telefonsvarare (han svarade inte...) "ring gärna under morgonen FÖRE NIO!"
Han ringde nyss och var lite skrovlig på rösten. He, he!

Träffade förresten Daniel Harding på operan sist, han hade sett tredje akten, han sa att han gillade det. Jag förstår att du inte tog allt i ett svep sa jag, det är en gruvligt lång opera!
Han hade inget problem med självförtroendet, Wagner, man får liksom ingen känsla av att han satt och tänkte:"Undrar om de kommer att gilla det här, undrar om det blir för långt!?"
Jag komplementerade Daniel för de übercoola nya bilderna i Berwaldhallens annonser, och han blev precis så gulligt generad som jag visste att han skulle bli. De är så söta de små dirigenterna!

Härlig natt i natt!
Föreställningen var färdig ca 23:15, var hemma 23:45. Tog ett par mackor, sminkade av och gick och la mig. Somnade som en sten. Kl 01:17 vaknade August och skrek: "Aduht bajsaaat!"
Och här kommer mysteriet: Varför går JAG upp och byter på honom?
Han får somna om bredvid mig. Trodde jag. August trodde inte det."Aduht bäälliing!"
Jag försökte göra som Göran och spela död, men sonen hade jobbat upp en fokus och lungkapacitet större än Mime, han var vansinnig. Ok. Bara denna gången, tänkte jag. (Föräldrars största självbedrägeri härmed bekräftat)
Stapplade upp och gjorde välling.
August vrålade tills han fått den, sen ville han naturligtvis inte ha den, kastade den all världens väg, och somnade om!
Vid fyrasnåret kom Axel och anslöt sig till gänget i sängen.
Så boxades vi och slogs om kuddar och "käcke" resten av natten.
Till kl 06:00 då August vrålade "BÄÄÄLLIIING" igen. Han var väl fortfarande hungrig...
Men då fick Göran masa sig upp.

När klockan ringde 07:00 sov alla som klubbade sälar, men August ropade med pigg röst:" Mamma, jingej på fåååneen!"

Sitter i logen på operan och bloggar trådlöst, och föreställningen har pågått i 1 tim och 20 min. Hör just Cleveman och Rygert på "skvallret" (högtalaren i logen som gör att man kan höra det som händer på scenen). Och måste säga att jag är mäkta stolt över svenska sångare!
Katarina Dalayman, sveriges okrönta soprandrottning, kom just och vi konstaterade att vi är båda här tidigt idag.
Kanske, kanske tycker hon som jag att det är lugnare att vara på teatern än hemma! (Hon har också två söner!)
Nu tog första akten slut. Nu går jag till sminket och blir gamla Erda!

Byggbolaget som byggt vårt hus håller på och gräver runt vårt hus, typ tretti centimeter från fönstren. Ibland råkar våra blickar mötas när nån av oss går förbi här inne. Då hälsar vi lite generat och låtsas som ingenting. Man vänjer sig vid det.
Jag stod förresten och övade Wesendoncksånger här på förmiddagen och blev lite svettig (Wagner får mig alltid att svettas) så jag tog mig en dusch.
Tänkte inte på killarna utanför utan gick in i sovrummet i bara mässingen. Inte förrän jag stod precis innanför fönstret och letade kläder att ha på mig såg jag de stackars skrämda killarna utanför.
Nu ser jag rubrikerna framför mig:
"Världsberömd operasångerska blottade sig för unga skanskakillar" !

Igår kväll när Axel, 6, och jag läst ett kapitel ur bröderna Lejonhjärta och han skulle sova sa han plötsligt till mig:"Mamma, du VET inte att det har blivit nytt år!"
Jag fattade ingenting och svarade:"Jo, det är ju 2008 nu."
"Men varför SÄGER du ingenting då?" frågade han.
"Gott nytt år", försökte jag.
"Gott nytt år", svarade han, vände sig om och somnade.

Nej, än har jag inte blivit sjuk, och ingen annan i familjen heller, ska sägas.
Nu KAN jag inte bli sjuk, föreställning och tv-inspelning i morgon.

Idag har jag jobbat med Brahmsromanser, älskade Brahms som jag började med för över tjugo år sen (hu), man kan säga att det var som min sångskola, dessa sorgsna och expressiva och lustiga och rörande och vackra sånger...
Man kan bara göra dem om man gör dem på fullaste allvar tycker jag, modern ironi göre sig icke besvär. I dag kände jag att jag kunde få till legatot ner mot djupet ordentligt, då blir också höjden säkrare, konstigt va'?

(Min gamla sånglärare Florence Düselius sa det till mig i telefon från sin dödsbädd på karolinska två dar innan hon gick bort, "Anna glöm aldrig legatot ner mot djupet, du får inte förlora ditt djup", det var som ett testamente!)

Varje år vid den här tiden kommer jag på att jag har glömt att köpa tioårskalender. Det brukar vara lögn i h-vete att få tag på, och eftersom jag är bokad fram till 2012 måste jag ha sån.

Usch, nu mår jag illa.

Kan man blåsa faran över när det gäller vinterkräket om man inte fått nåt fyra dar efter att det bröt ut hos sonen?
Önskar jag visste.
Nu har jag nästan nått gränsen för att jag hinner bli både sjuk och frisk till föreställningen på tisdag.
Hm.

Får alla operainvigda frågan från oinvigda om Paul Potts verkligen kan sjunga? Folk frågar mig hela tiden. Men ursäkta, om du tycker han är så bra att man vill grina, varför frågar du mig?

Sen är det en helt annan sak att han råkade vara rätt man på rätt plats, det finns ju hundratals sångare som sjunger i amatörkompanier (eller snäppet över) som måste försörja sig på att ha ett annat jobb på dagtid. Och som skulle låta helt ok i mikrofon med förinspelad musik.

Det är bara att gratulera, kör så länge det håller.

(Sen undrar jag hur man kan döpa sin son till Paul om man heter Potts? Han kanske tillhör en fraktion av Röda Khmererna som gör ett lyckat pr-trick...)

Han tycker som jag

I går på tv-genrepet på Siegfried tittade jag för första gången djupt i de kängor jag har på mig som Erda på operan. Det var en hel radda namn i kängorna. Där stod I Pettersson, K Meyer, B Eriksson, M Ejsing och A Larsson.
Tunga dojor.

Vad ska man säga om Dalhallas "operafestival" i augusti i sommar?
Ett kompani från St Petersburg/ Kazakstan och ett från Kina.
Fem konserter.
Jag kan inte hålla mig, jag måste bara få säga att det måste få finnas en operafestival i Dalhalla värd namnet. Alla svenska artister vill komma (inbilla mig inte att vi är för dyra) och publiken vill se kvalitet. Punkt.
Jag menar naturligtvis inte att det som ska göras i sommar inte är bra, det vet ju inte jag, men varför ska man släpa upp två kompanier från tjotahejti i ett kalkbrott i Rättvik? För att det är billigt? För att man inte har lust att marknadsföra så det inte kommer folk? Det fattar ju vem som helst att inga företag vill stödja en verksamhet som inte har någon svensk anknytning. Och som knappt marknadsförs. För jag tror ärligt talat inte ens Dalhalla själva är så överdrivet stolta över det dom gör. Inte undra på då att de tycker att det är omöjligt att göra opera.
Jag har hört i både Tyskland och Wien: "Vad hände med det fantastiska kalkbrottet i Dalarna?"
Men det är klart, finns inga visioner blir det absolut ingenting.

Varför bryter barns vinterkräk alltid ut när man bäddat ner dom och givit dom kilovis med klistrig pasta och välling? Och varför har man så mycket textilier i sängen, varför inte plast och galon? Och varför har man en tjock och skön matta precis bredvid sängen?

Jag vet att man ska vara tacksam att man har en positiv, aktiv, oblyg son som inte gnäller...
När killen från byggbolaget var här tog August honom genast i handen och skulle gå ner och "titta veve" med honom. Killen avböjde lite generat, och började prata med oss om det vi skulle göra. August strulade runt på sitt vis och började springa med sin älskade zebravagn mellan och runt hans ben. (Vagnen har han fått av sin gudmor och Görans syster Camilla. Den låter som ett gäng hästar travar genom rummet.) Han är väldigt söt när han gör det men killen började se irriterad ut. Vi fick prata högt tills killen skulle gå, då vinkade August glatt och precis innan killen stängde dörren skrek August "puss, puss!".

I den heliga jämställdhetens namn är det ju jättebra att man lär sina pojkar hur man tvättar, men jag vet inte...jag gick just in i tvättstugan och märkte att en tvätt var igångsatt, med bara ett par av Augusts strumpor på 90 grader. Hmm. I morgon ska han tillbaks till dagis.

Nu ringde det på dörren när jag satt här framför datorn i morgonrock. Det var byggbolaget som byggt vårt hus. Det var tydligen idag vi skulle ha möte. Göran promenerade just med Axel och taxtjejen till skolan, så jag öppnade. Killen såg helt livrädd ut för att jag inte var påklädd, han skulle promenera i tio minuter så jag får klä mig. Jag tycker han ska vara tacksam över att jag var uppe.

I går repade jag med Matti Hirvonen på eftermiddagen, det är härligt att sjunga med honom. Det blir liksom inte så mycket snack utan mest musik. Han kör ju en enormt ambitiös romansserie på historiska muséet flera helger nu med start i helgen som kommer.
Åtta konserter gör han tror jag och det är egentligen inget mindre än en sensation. Vart jag än kommer i världen pratar jag med konserthuschefer om behovet av romansserier, och det är bara ett fåtal som nappar.
Vi har en enorm bank av sångare här som man nu har en unik möjlighet att höra, i stycken de själva valt, helt "unplugged" utan mask, kostym, orkester, regissör, dirigent och andra störande element. Lyxigt va?
Min och Mattis konsert är den 9e februari och det blir riktigt bra. (Ska bara hitta rätt klänning så har vi en succé!)

Här är en bild på barnen som jag tog i köket i Mora, kunde inte lägga in den då men här är den. Obs taxtjejen som upptäckt mackan i Augusts hand.

Gud så underbart det är att få arbeta med romanser i lugn och ro!
Jag har inte sjungit Wolfs Mignonsånger på flera år och de är helt ljuvliga. Fruktansvärt bra text av Goethe om livets förgänglighet och obesvarad kärlek, sånt stoff som gör riktigt gott i januariångesten!!
Göran är i Umeå så jag måste hitta barnvakt åt August (han är inte helt kry, förvånad?) så jag kan få jobba med Matti. Men jag får nog nöja mig med att muta honom med pepparkakor och annat sockerrikt så han låter mig sjunga i femminuterspass i alla fall. När han sover kan jag markera och plugga.
Åh, när han är på dagis, jag kommer att sjunga ihjäl mig!!

Ständigt när jag möter kolleger som kan sjunga försöker jag få dem att förstå hur viktigt det är att vi som är igång i yrket måste lära den nya generationen att sjunga. Det är så fantastiskt roligt! Och man lär sig så mycket själv!
Men nästan alla sångare jag möter vidhåller att de inte kan undervisa, de kan inte spela piano, de vet inte vad de gör osv. Varför? Antingen är de fega eller så känner de sig hotade och vill inte dela med sig av sina knep.
Det är bara så oändligt sorgligt att det bara är misslyckade sångare eller radiokörstjejer och killar som undervisar. (Inget ont om dem men om man ska lära sig hur man sjunger opera varför går man då till en som inte kan det själv? Om man vill lära sig cykla, går man då till en som nästan kan det då?)

Jag blir så glad och stolt över att Moraborna vill försvara sin kyrkokör och kantor som fick kritik i Falukuriren efter vår annandagskonsert. Själv skulle jag önskat att recensenten sett någon av de fjorton tidigare konserterna som vi haft där så att han kunnat se och höra vilken häpnadsväckande utveckling kören genomgått med Ulrika Ryssmats som ledare. Vi som varit med och arrangerat konserterna har tidigare fått lägga pannan i djupa veck för att hitta verk som kör och dirigent ska klara, men nu (som jag tidigare skrev) finns det inget oratorium som de inte klarar av. Om han själv hade hört utvecklingen och skillnaden skulle han också känna sig trygg över Ryssmats kompetens.
Jag vill för övrigt gratulera tidningen till en riktig kultursatsning, den ambitionen är livsviktig för kulturen i regionen.

Läs debatten här

Ett tips till dig som vill göra mamma galen.
Hjälp mamma i tvättstugan och se söt ut. Lär dig hur torktumlaren öppnas och sätts på. När mamma vänder ryggen till tar du av dig din kissiga blöja och lägger in den i tumlaren tillsammans med mammas fina kläder. Då kommer den pulvriseras till små, små fnill som fastnar på allt och dessutom luktar kiss.
När mamma undrar var din blöja är säger du med din oskyldigaste blick att du skulle "vämma den", och då fattar hon kanske.
Men hon kanske inte fattar hur roligt det är.

Fick ett mejl från svärmor att hon löst lördagskrysset i SvD, och det var extra lätt eftersom svaret på frågan Anna Larsson tre bokstäver är alt. Är det fusk om svaret är ens svärdotter?

Kalla kom på sensationell ANDRA plats! Jag blir så impad av sånt att jag kan grina. Måste vara genetiskt. (Att bli impad av skidåkning alltså).

Sitter och tittar på fantastiska Charlotte Kalla som kör 10 km klassiskt i Tour de ski. Själv laddar jag för att sätta igång med minst ett par mil klassiskt i romanssång. Ska finslipa Brahms- Sibelius- och Wolfsånger till konserter på historiska muséet och Göteborgs konserthus i februari tillsammans med underbare Matti Hirvonen. Kommer att bli ett hyfsat tungt och supervackert program. Mahlers rückertlieder får också slinka med. Jag tycker att tiden är mogen för mig att våga göra sånger som är seriösa och märkliga på riktigt och inte försöka flirta för mycket med det lättsamma. Jag tror det håller.
Charlotte Kalla föll i spåret men har tagit upp sig och ligger nu strax bakom täten, otroligt! Tar hon detta har hon bevisat att det sitter i skallen om du är vinnare eller inte!

Igår repade vi Rhenguldet med mask, kostym och orkester samt tv-insp. Jag noterade att det finns två stora skillnader på vårt jobb när tv är inblandad.

Den första är sminket. Maskörerna som annars jobbar för att det ska se bra ut på tio meters håll måste nu tänka på pormaskzoomningar. Det vill säga nästan genomskinligt. Det märktes en påtaglig spänning i sminklogen, Katti sminkade mig så lite hon kunde förmå sig, det tog förstås emot, men det blev bra. Jag som vid det här laget är van vid skalligt mastixhelvete kände mig superfin i grånade tinningar och två tunna flätor på ryggen... (mastix är det klister som fäster plastpåsen på mitt huvud som gör att jag ser skallig ut i Orphée. Vicki som fäster den på mig har utnämnts till drottning av detta klister, det kan vara minst sagt svårarbetat. Dessutom utvecklade jag en svår mastixallergi på första försöket så hon var tvungen att jobba med något medicinskt skit som fastnar på allt hon tittar på...)

Den andra skillnaden är att man behandlas med någon slags ruffig respekt som vi operaslavar (divor, eh?) inte är vana vid. Vi är vana vid en gliring av operachefen på premiären eller en chokladbit och ett kort av en kollega, här bullades det upp ett helt bord med kaffe, köttbullar, ostar, frukt och annat gott.
Eftersom vi är så hunsade och dessutom inte får äta i kostym vågade bara de allra fräckaste sig fram till bordet, de andra satt och skruvade nervöst på sig, det kunde väl inte vara till oss? Måste vara ett misstag, ingen skulle väl bjuda några obetydliga operaarbetare på fika.
Jag käkade köttbullmacka i alla fall, med rödbetssallad som definitivt kunde göra mig ersättningsskyldig till operans kostymavdelning.
Tv fick nog packa med sig all maten hem till tv-huset. Där finns en massa bortskämda pop- och rockartister som behöver gullas med.

Idag kl 12:00 ska vi spela in Rhenguldet för tv, jag gör Erda och det är alltid lika spännande att sjunga henne. Hon har följt mig sen 1997 när jag gjorde partiet första gången i Dalhalla. Jag har sjungit rollen i nyproduktioner nästan varje år sen dess. Och oftast har jag gjort annat emellan (fött ett par ungar t ex). Man kan tycka att det skulle vara lätt att bara logga in på rätt tessitura och ställa skorna på krysset på scen, men faktum är att det krävs rätt mycket koncentration för att få det bra. Jag ska försöka och klämma ihop skinkorna i dag.

Dagen efter föreställning känns det som man har åkt minst en mil på skidor i uppförsbacke och blötsnö, man bränner rätt mycket energi på operan...
Gissa om vi blev sura när vi kom på att vi bokat ett viktigt möte med byggfirman som byggt vårt hus idag kl 08:00. Vi hasade oss upp kvart i och satte på kaffe. Sen satt vi här i halvmörkret och knölade i oss mackor. Tror ni de kom?
Det värsta är att jag bokat mötet och inte Göran. Det betyder att det troligast är mitt fel och inte byggfirman. Jag har säkerligen tagit fel på dag, vilket också betyder att vi kanske blir överraskade i morgon eller på måndag eller någon annan dag...
Hm.

Innan jag hade barn laddade jag på föreställningsdagen med att sova länge på morgonen, sen vila och slöa, äta och sova middag och sjunga lite för att gå till teatern för att jobba.

Nuförtiden, (ja ni förstår vart jag vill komma) i morse uppe åtta, (alltså sovmorgon), frukost, byta blöja, göra gymnastik, leka och klä på barnen, gå ut med hunden, köra några tvättar, göra lunch till barnen, sätta på film och sjunga upp mig och gå igenom rollen, handla, instruera barnvakten och åka till teatern för att äntligen få lite lugn och ro!

Himla tur att man skaffade barn så man lärde sig att ta vara på tiden.

Snart är tiden för nyuppfunna roliga ord i vår familj förbi, men några år till ska vi bli roade. Idag när vi skulle sätta oss i bilen sa Axel: Jag kan skrapa! Jag gav honom en sån där lång skrapa så han skulle nå fönstret ordentligt och han kläckte: Det var en riktig SJUSKRAPA!
Ett par andra roliga ord:"Mamma på botten såg jag ett stort SKEPPSBRAK"! Eller grannkillen Oscar som hade fått "SKADSÅR på hälen"! Och hans brorsa Adam som sett storebror Alex klippa sig själv och sa till mig "Han är helt FLINGSKALLIG!"
Kalla mig primitiv, men jag garvar jättelänge åt sånt.

Vi hade en extremt lugn nyårsafton, bara familjen, skaldjur, aioli och champagne, och efter att barnen lagt sig somnade vi framför tvn för att vakna till det dötrista skansenprogrammet. Några stackars artister som försökt hitta låtar med anknytning till nyår. En frusen Gustav Sjökvist med sin något vingklippta kör, hambo om bakfoten med vantar, som något slags klassiskt alibi. Varför är man så rädd för det seriösa? Ok, Stenhammars Sverige, tack för den, det var ljuvligt.
Ett försök att gå halva vägen för man vågar inte riktig musik, med en surmulen Schaffer och J:son Lind som spelar sånt som var trist redan 1987. Och en musikaltjej och en svensktopptjej som ler ikapp...Och jojken, eh. Ok. En eloge till dansarna i bar överkropp.
Kan jag bara få påminna om att Sverige försörjer hela världen med sångare, varför kan inte tv-publiken få höra ett enda nummer riktig sång live på självaste nyårsafton?

Ok, då var det dags att väcka gubben Orphée från sin julslummer. Jag är i alla fall frisk idag, får se på onsdag. Förresten måste Erda, den eviga sömntutan, också upp och hoppa. Ska prova genast om hon är med oss.

Det är dags att börja sluta året. Jag brukar göra en lista med högst egoistiska förhoppningar inför det nya året. Jag önskar helt fritt, som om jag kunde få vad som helst. Det hjälper mig att hålla fokus på det som är viktigt. Ok:

- Jag vill att August får uppleva sitt livs första virusfria månad. Skulle underlätta och förenkla hans och våra liv enormt.

- Jag vill göra romanskonsten intressant. Denna "tråkiga" konstart måste gå att göra mer publik. Och jag tror inte det handlar om att visa bildspel bakom artisten utan att verkligen göra det till en spännande resa. Vi har ofta inte tid att fördjupa oss så pass att det blir bra, vi arbetar i ett operamaskineri som aldrig står still.

- Jag vill hitta en bra balans mellan jobb och familj, inte ta produktioner "back to back". Alltid ett par veckor emellan.

- Jag vill utveckla och expandera min röst. Få den mer jämn över registren och mer kraftfull. Göra färdigt Kundry och Brangäne.

- Jag vill att misshandeln av sorgebarnet Dalhalla ska sluta. Det ska vara norra Europas finaste operafestivalarena, med publik från Rättvik, Leksand, Mora, Orsa och resten av världen.

Ni ser, om bara en eller två önskningar slår in blir det ett kanonår! Kom igen nu 2008, överraska mig!

Konserten på Zornmuséet var omväxlande och omfattande. Programmet var minutiöst uträknat i förväg, ett körchema låg i logen, jag kom sju minuter över sju pg a hockeysjungning, då hade de redan dragit över hålltiderna tio minuter. Ett av vår tids mest svårlösta matematikproblem.. Vid tiotiden var det min tur, och jag sjöng ett par väl (eller inte?) valda sånger, sen skulle vi avsluta med O, Helga natt. Förhoppningsvis för sista gången i år.
Tenoren Joaquin Munos som bor i mora sjöng första versen och jag skulle klämma i andra. Jag lyssnade på hans väldigt spanska röst med dito vokaler och blev lite överrumplad när jag skulle in. Jag satsade och sjöng "Ty frälsarn krossat..." Det kändes som en baggis, vi hade ju snackat om Ess-Dur, tills jag upptäckte att jag stod och grävde i hans oktav. Då hoppade jag raskt upp i rätt oktav och det lät ju väldigt kul så då fick jag ett hysteriskt skrattanfall, och jag vill bara fråga er som inte sjunger hur ni tror det känns att inför publik försöka sjunga i ett skrattanfall. Svårt, kan jag säga. Nåja, jag skärpte mig och klämde i med ett ganska snyggt höga b på slutet. Nu är julsjungningarna över och jag ska samla mig så jag kan göra en fin Orphée på onsdag. Utan livsfarliga oktavhoppningar.
Hur det gick på hockeyn? Mora förlorade. Vi får nog aldrig mer sjunga där.

I kväll ska vi på hockey i Mora, Mora spelar mot Skellefteå och måste vinna, de ligger inte så bra till... Göran och jag ska göra vårt bästa för att hjälpa genom att sjunga "Du gamla, du fria" på isen innan matchen börjar!!
Ungefär samtidigt ska jag sjunga på en välgörenhetskonsert på Zornmuséet i Mora. Men man får skynda sig lite.
Nu plockar vi ned julpynt och slänger ut granen, vi lämnar världens vackraste by imorgon.
Håll tummarna för Mora ikväll!

Idag kl 10.00 gravsatte vi mammas urna i familjegraven på Mora kyrkogård hos pappa, farmor och farfar. Farmor och farfar som tog emot henne med öppna armar när hon kom till byn första gången 1954. Hon blev en del av deras familj.
I morse var det en väldigt vacker morgon med klarblå himmel och plusgrader och mamma ligger nu där hon sagt att hon ska ligga, bara alldeles för tidigt.
Medans vi satte ned urnan och tände gravljuset sjöng August, två år, "helldasock o faj, o söddassol o moj o lille, lille, lille, lillebjooooj" för sin mormor.

I går kväll när vi kom hem efter konserten var barnen vakna och mycket trötta. August, två, och jag gjorde välling och började sen leta efter en av de ca trehundra nappar vi har någonstans i huset. Men vi kunde inte hitta en enda!! August var förbi sig av trötthet och gnällde och grät. Tillslut kröp hela familjen på golvet och letade. Jag gick upp och la August med välling och letade igenom sängen, alla sängkläder vändes ut och in, men August fick somna utmattad utan napp.
"-Det blir ett helvete om han vaknar i natt!" Sade en erfaren Göran. "-Ja, men nu måste vi sova." sa jag, utmattad.
Mycket riktigt kl 05:27 vaknade han och skrek "-Mappen, mappeeen!" Jag lyfte upp honom ur hans säng och la honom gallskrikande hos mig och fick en ingivelse. "Tänk om det ligger en napp i glipan mellan sängen och sängramen?" Stack ner handen och plockade ut en napp! August tystnade med nappen och somnade om till 08:30. Man kan bli religiös för mindre.

Konserten igår blev superfin. Vi gjorde julsånger och dalakoraler före paus och avslutade med första delen ur Messias. O Helga Natt som extranummer. Maria Keohane, sopran från smedjebacken var i högform och hade en otroligt söt klänning, hon sjöng Rejoice bättre än någon av de sopraner jag sjungit verket med och var så söt och charmig..(apa!) Och Johan Rydh, baryton, sjöng fantastiskt och bombastiskt och var urfin i Görans frack. Göran debuterade i Moradräkt ( Göran var superduperfin och såg ut som om han aldrig hade haft något annat ) eftersom Johan inte hade fracken med sig, så fick han dra på sig Görans frack. Den var lite kort i benen men han fick släppa lite på hängslena.. "-Är den dubbelknäppt?" frågade Johan eftersom han kunde fått plats med minst en baryton Johan Rydh till i den. Obs:
det är inte tenoren som är tjock utan barytonen som är smal.
Vi hade nästan utsålt i Mora kyrka och stämningen var så tät att man kunnat höra en knappnål falla. Orkestern spelade som om den var av full storlek, ett underbart muskanteri och samspel som man sällan upplever. Ulrika Ryssmats har fått en väldig fart på kören (det finns inte ett oratorium de inte kan göra här uppe nu) både när det gäller instudering och klangarbete.
Kort sagt, en underbar avslutning på julen.

Lokaltidningens recension, Christer Eklund vill sjunga med!

Jag liksom de flesta artister vill gärna se mig själv som evigt ung, jag vill vara vital och kreativ och inte fastna i det sätt att tänka som jag förknippar med vuxenhet.
Men jag har börjat se ordentliga varningstecken.
Som när jag ringer folk i Stockholm och pratar om vad de har för väder och förundras över att det kan vara så olika.
Eller när jag säger till Göran att jag inte behöver någon julklapp, vi kan köpa något på mellandagsrean istället, OCH MENAR DET! Men det värsta var ändå när jag upptäckte att jag satt och slätade ut julpapper under julklappsutdelningen och sa:- " vilket fint papper!" De andra stirrade bara på mig och sen började de prata om något annat.
Slutet är nära, jag vet.

Imorgon ska vi göra den finaste annandagskonserten i Mora kyrka i mannaminne. Vi repeterade lite i kyrkan med delar ur orkestern och det var oförtjänt bra. Göran är i kanonform och jag kanske vaknar till ytterligare lite tills i morgon. Lokalpressen är på hugget, barnvakten mutad och moradräkten hänger på vädring. Endast en katastrof kan stoppa oss nu.

Artikel i Falukuriren om konserten

Tänk vad gärna en sexåring VILL tro på tomten! Vi hade gått ner till gammelstugan (fädernegården) vid femsnåret och fått oss lite kaffe, Axel sprang mellan fönstren och tyckte han såg tomten på sin spark. Vi hetsade honom och August, två år, försökte göra likadant som brorsan. Plötsligt bankade det på dörren och alla skrek till. Axel vågade inte öppna, men tomten steg in i storstugan. Axel gav honom en blick sen ropade han: "-Det är Anders!" Och drog ner skägget. Alla spelade dumma och sa: "-nej, det är riktiga tomten Axel. Har tomten haft en jobbig resa från långön? Vill tomten ha glögg?" Axel tänkte efter och meddelade sedan sin morbror Anders " Ok, du får låtsas att du är tomten..."

Visst är det underbart att vakna i världens vackraste by och veta att det är julafton? Hela härliga julafton har vi framför oss med julmat och klappar och julsånger och vänskap och glädje... eller? Morgonen började 06.55 då Axel vaknade och började tjata om att få gå ner och se om tomten varit där med klappar. Han brukar få något redan på morgonen, men nu vaknade han för tidigt tyckte vi. Särskilt Göran som var på gubbastu i världens vackraste by i går kväll... Axel somna om nu, mumlade Göran.Varpå Axel låg blick stilla i trettitvå sehunder, precis så man hinner somna om, och sen säger med hög röst Meeeen jag kaaan inte väntaaa!! Ok, det var bara att gå upp. Axel visste att han bara fick öppna en. Och full av förväntan öppnade han paketet och i det låg en väckarklocka... Han blev skitsur. Nu tittar han på tv. Julfrid.

Varje år vid den här tiden brukar jag fundera ut en enkel summerig av året som gått. Det gör jag på lättast möjliga sätt, dvs vad var det bästa resp. det sämsta som hände i år? Ibland brukar jag till och med förpesta nyårsmiddagar med denna uppgift för alla runt bordet. Det gör att man börjar prata om händelser och reflektera över året som gått.
2007 var ett stimulerande arbetsår för mig med mina första Frickor i Valencia och Florens med härlige Zubin Mehta och Erda i Salzburg, konserter i Lucern och London med Claudio Abbado och i New York med Pierre Boulez. Mina första Gurrelieder i Bryssel och Amsterdam och första möte med Gergiev i London. Som grädde på moset den roligaste operaproduktion jag nånson gjort med en gudabenådad Mats Ek som regissör till Orfée i Stockholm. Mer opera Mats Ek, snälla!!
Men det blir så tydligt nu för tiden var mina prioriteter ligger.
Det bästa i år var utan tvekan att Axel börjat sexårs och älskar att läsa och skriva, har massor med nya kompisar och en underbar fröken.
Eller att August pratar som en kvarn och vill kissa och bajsa på toaletten själv. Och har en massa flickvänner på dagis.
Men det sämsta i år var utan tvekan att min underbara mamma hastigt gick bort den 2a november i år. Hon var med i New York i oktober och var så härlig, hon var med på konserter och middagar, och jag minns när vi satt på galamiddag på Waldorf Astoria, jag bredvid Jeremy Geffen, director of Artist planning på Carnegie Hall och Mamma bredvi någon stenrik sponsor som hon charmade brallorna av. Jeremy sa: Är det din mamma? Men hon är så ung? Jag vet sa jag, hon är skitsnygg, alla tjatar jämt om det.
Då visste vi inte att hon hade cancer i hela skelettet och alla organ och knappt fyra veckor kvar att leva. Min superfina, starka, vackra mamma.

Jag bara måste skriva om hur vackert det är här i världens vackraste by! (Har inte rätt kabel med mig för att kunna lägga in bild.)
Ok, här är en bild: Tre centimeter snö, precis så det är vitt. men man behöver inte skotta eller ploga. Strålande sol från klarblå himmel och vindstilla. Minus åtta grader. Klarblank kärnis på sjön. Jag var ute och åkte spark med Axel och August och vi flög fram på isen.
Taxtjejen halkade omkring bredvid oss. Det var fantastiskt.. Fast om jag ska va ärlig så var det fantastiskt tills August skrek och jag upptäckt att han satt utan vantar på sig, och eftersom han är lika trotsig som en dirigent utan kontroll vägrar han förstå att det blir bättre om han sätter på sig vantarna. Sen lägger sig Axel ner på rygg och ropar Mammaaaa, jag orkar inte meeer! Då var jag tvungen att göra ett sånt där tåg av sparkar (ni som åker spark vet vad jag menar) och putta på längst bak. Ganska tungt i uppförsbacke, särskilt om man inte kan styra bort från alla asfaltsfläckar på vägen.
Men ändå alldeles, alldeles underbart!

Jaha nu är det bara fyra dagar kvar till den stora dagen. Vi stressar och planerar och barnen är oroliga. men vi hoppas och tror att det ska bli en fin annandagskonsert i Mora kyrka även i år.
Det är bara lite julaftonstjafs emellan med mat och klappar osv. Men det ska vi nog klara.
Vi är ganska många sångare som sjunger i våra hembygds kyrkor under julen, på julottor och gudstjänster, men får jag lov att vara lite kaxig på Morkarlars vis och undra: hur många har en egen konsert med kör och orkester? Vi har orkester ur förnämliga dalasinfoniettan med Johanna Tysk som konsertmästare på vår konsert. Johanna som även hon stammar från och bor i världens vackraste by Vattnäs.
I år gör vi julsånger och -koraler, samt första delen ur Händels Messias, övriga solister är Maria Keohane,sopran från smedjebacken, min make Göran Eliasson, tenor och Johan Rydh, baryton som just upptäckt att han i rakt nedstigande led stammar från Moranoret.
Välkomna till julens mest stämningsfulla konsert. Det brukar vara mycket folk i kyrkan så kom i god tid!

Jag vet att det är ett år tills Birgitta Svendén ska tillträda som operachef, men jag tycker att framvaskningen av ny chefdirigent brådskar. Det har redan gått alltför lång tid utan någon.
Jag har några förslag till den som är intresserad:
1. Alan Gilbert. Inget är naturligare än att fråga denne suveränt mångsidige dirigent med äkta känsla för sång och sångare. Han är i princip uppvuxen på Met där han såg allt som barn. Ska snart tillträda som New York Phil´s chefdirigent men har fru och barn i äppelviken. Skulle kanske vara intresserad.
2. Adam Fischer. Lille killen som plötsligt fick hoppa in och slå Ringen i Bayreuth när Sinopoli gick bort. Han fick rungande bifall och nu dirigerar han överallt. Är Generalmusikdirektor i Mannheim men Stockholm borde slå högre. Är fantastisk i tysk repertoar och modern musik, men har en klassisk centraleuropeisk stil, har gjort mycket Mozart och Haydn.
3. Alan Buribayev. Ung kille från Kazakstan som har ett oerhört intelligent och prestigelöst sätt att kommunicera med orkester och solister. Är ny chefdirigent i Norrköping. Är på småhus i europa men han kommer att göra stor karriär, det sätter jag mitt struphuvud på.
4. Hanna Mälkki. Lysande finsk tjej som har förkärlek för modern musik, men som har en tyngd när hon slår som är ovanlig hos nya generationen och som är väldigt passande för romantisk musik. Kan säkert göra en fin Wagner.

Tänk att man bara behöver sova en natt i världens vackraste by för att känna lugnet sprida sig i kroppen. Nu sitter jag i köket och har tänt eld i köksspisen och äter tunnbröd (riktiga grejer) och dricker kaffe. Eller förresten, jag dricker te men är sugen på kaffe. Igår frågade Göran om vi skulle packa ner kaffet när vi skulle åka. Jag var allmännt sur och stressad och hånskrattade/skällde åt honom: du är inte klok, vi ska ju handla i Mora när vi kommer fram!
Jag sprang in och handlade efter fyra timmars resa, tror ni jag kom ihåg kaffet?

Med risk att bli snobbförklarad hur gör ni som bor här i underbara Mora när ni ska köpa riktig musik? Alltså inte sånt skit som man hittar på bensinmackar och Ica utan musik inspelad av kompetenta utbildade musiker på riktiga instrument? Måste man beställa på nätet och nu i jultid vänta två veckor? Eller veta exakt vad man ska ha och ladda ner? Vitsen med skivaffärer är att känna och leta och ramla på och titta på baksidan osv. Och prata med någon som kan mer än jag.
Det är helt bevisat, bor man här måste man ha musiken i familjen eller en kanonmusiklärare i skolan (?!) om man ska råka bli intresserad. På p2 hör man knappt klassiskt längre, särskilt inte här uppe. Det är alltså ett under att det finns så många musiker från den här bygden.

Jag satt i bilen på väg till världens vackraste by (Vattnäs utanför Mora) när jag fick ett samtal ifrån programredaktören hos Göteborgssymfonikerna. Han ville ha lite kommentarer kring programmen på de konserter jag ska göra där i februari. Jag gör Wesendoncksångerna av Wagner med Dudamel som dirigent och en romanskonsert med Matti Hirvonen med bl a Sibelius och Mahler på programmet. Och då kom vi att prata om Dudamel, venezuelaren som blivit chefdirigent i Gäteborg. Jag hann inte berätta hela historien om hur jag mötte honom, så här kommer den. Läs nedan.

mer om Göteborgs Symfoniker

Förra sommaren mötte jag Dudamel.
Jag trodde att jag skulle sjunga Kindertodenlieder med en av mina favoriter Zubin Mehta i Tel Aviv, men fick redan på flygplatsen beskedet att han var ersatt av en ung Venezuelare vid namn Gustavo Dudamel.Jag blev sur eftersom jag tvekat att åka överhuvudtaget. Det var relativt osäkert läge i Gaza, men UD försäkrade att det var ok att åka.
Jag surade i bilen från flygplatsen eftersom mitt bagage naturligtvis inte kommit. Jag får väl sjunga i mina jeans då, sa jag till chauffören.
Men sen var det pianorep och Dudamel steg in i min loge. Han var en liten krullhårig kille med ett stort varmt leende. Och han satte igång att göra musik!
Hans blick var klar och han följde och ledde mig på ett fantastiskt sätt. Hans högerhand var helt oavhängig av hans vänster och det strålade kärlek till musiken om honom.
Den veckan blev märklig.
På tisdagen tillfångatog Libanon en Israelisk soldat som förirrat sig över gränsen.
På onsdagen köpte jag min konstiganste konsertklänning, och på torsdagen sjöng jag i Haifa under det att missilerna från Beirut slog ner inte långt från konsertsalen. På nätterna hörde jag bombplanen över hotellet på väg mot Beirut.
Men vi hade fyra otroligt tillfredsställande konserter som jag aldrig ska glömma. Jag fick lära mig att Israel Philharmonic Orchestra har ett väldigt speciellt förhållande till sin Mahler, för att inte tala om publiken som går på konsert under dessa förhållanden.
Jag vill bara säga att ni gjort allt rätt igen Göteborg. Att ni lyckats få denne kille till chefdirigent är inget mindre än en sensation
Grattis


mer om Gustavo Dudamel

I morgon åker vi upp till Mora för lite ledighet. Jag har haft en intensiv höst så det ska bli skönt. Tänker inte sjunga förrän på juldan när vi repar inför vår traditionsenliga julkonsert i Mora kyrka. Har inte haft röstvila flera dagar i sträck sedan i juli och det brukar vara härligt att sjunga efter fem, sex dagars tystnad. Slemhinnorna blir återhämtade och sånglusten vaknar igen. Men sen tar det fem, sex dagar igen innan man är helt i samma form när det gäller andningen. Det är detta som gör att man inte tar total röstvila så ofta, man har helt enkelt inte tid...

Det första min son August 2,5 år säger på morgonen är nej. Han tittar surt på mig och säger nej redan innan jag hunnit säga nåt över huvud taget. Trotset, det underbara. Det gäller att inte bli provocerad. Att liksom vara smidig och välja sina strider, annars får man bråk hela tiden. och inget gjort. När jag tänker efter påminner samvaron med August just nu om samvaron med nästan samtliga större dirigenter. Fast August är sötare.

Ikväll var jag med mitt eget sångerskeliv som insats på operastudio 67s uppspel. Jag var där tidigare i höstas och gav masterclass. Jag är så svag för dessa små och stora pulserande hjärtan för operakonsten, jag har blivit en riktig sångtant som sitter och tänker på vad jag ska säga och hur de ska göra, det är helt otroligt. Jag borde sluta sjunga och ägna mig åt mitt riktiga kall. Det är bara det att det är så kul att stå där själv...

Eftersom mitt yrke innebär att jag måste vara på absolut topp vissa förutbestämda kontrakterade kvällar, och eftersom mina slemhinnor fortfarande inte har hämtat sig helt efter det att jag sjöng i onsdags på hosta och grönt snor var jag tvungen att ställa in hela min lördag. Men vad är väl en julglögg hos den underbara och för oss i branschen mycket viktiga föreningen operabögarna eller en mysig middag hos våra kompisar Annika och Patrik jämfört med att stanna hemma och inte svara i telefon och vänta på att tv ska sända annat än reprisen på Bonde söker fru?

Imorse vaknade vår tvååring kl 0500 och av någon outgrundlig anledning hamnade han i vår säng där han låg och skrek "luckost, luckoooost", och både Göran och jag mumlade "nej, det är fortfarande natt August, vi ska inte äta frukost!" Han tjafsade och sjöng och sparkade i en timme tills Göran tog in honom till hans rum och la honom i hans egen säng. Han skrek förorättad i exakt två minuter och sen somnade han om tills jag vaknade kl 0808 och skrek, "Axel ska va i skolan om sju minuter!" Efter trettio sekunders överläggning bestämde vi att båda barnen var för hostiga för att gå idag, sen somnade vi om till 0930.
Jag fick bråttom igen och hann bara få i mig en kopp kaffe innan jag satt i bilen på väg till genrep på operastudio -67. Jag har en sångelev där och ett gäng kompisar och sötnosar jag lärt känna på en masterclass i höstas. De var superfina. Jag får såna flashbacks från min egen start i yrket, då jag var ärkeidealistisk och vi skulle revolutionera operakonsten. Jag vet inte riktigt men ibland känns det som man var mer färdig som människa då, man hade svar på allt och visste allt. Nu vet man ingenting, inte ens när man ska tvingas vakna imorgon...
Sen bar det av till operan för ringenrepetitioner, och jag fick än en gång höra en Terje Stensvold i högform. Han har repat Valkyrian, Rhenguldet och Siegfried hela veckan men är fräsch som en norsk fjällbäck i stämman. Han berättade att han hoppade in i Valkyrian i Wien förra veckan, den Wotan de hade insjuknade under premiären och kunde tillslut bara tala på scenen! Vilken mardröm! Men kul för Terje som fick debutera i Wien som ValkyrieWotan. Han sa att det var en väldigt fin uppsättning och det är roligt för jag gör Erda i Siegfried där till våren.
Nu hade jag bråttom till ett möte med Mats Ek för feedback från premiären i onsdags. Hans ambitionsnivå är beundransvärd! Jag försökte än en gång få honom att förstå att han måste göra mer opera, "jag tror inte du förstår vad du gjort" sa jag. Jag fick en känsla av att det kan bli mer.
Sen bar det av till sminklogen för att bli snygg för en fotografering för en kommande produktion på operan och efter fotograferingen kunde jag åka hem. Nu var klockan halv fem och jag fick ett ryck och svängde förbi östermalmshallen och köpte två humrar och lite ostar.Göran är maniskt tokig i skaldjur så han blev förstås glad. Barnen hade redan ätit men de fick leka med varsin klo medan vi njöt av hummer, aioli, gruyère och champagne.
Nu snarkar Göran redan bredvid mig, jag saknar att somna till idol, men nu får jag väl somna till någon kass film istället...

Birgitta Erda Svendén blir ny operachef! Stockholms sämst bevarade hemlighet är ute! Det var ett så naturligt och självklart val att jag tror alla visste det redan innan hon ens var tillfrågad. Hoppas hon kommer att trivas med jobbet där man aldrig kan göra rätt. Grattis!

Igår var dagen jag arbetat intensivt för i ett och ett halvt år. Dagen då jag skulle klämma ur mig mitt livs roll, i en underbar iscensättning. Dagen jag längtat efter och svettats inför. Min engelska sångtant som bott hos oss i två omgångar under hösten har preppat och coachat mig varje morgon. Vi har bråkat, svettats, skrattat och stångats med rollen, och mot slutet hittat en väg.
Igår vaknade jag utan röst.
Och tänkte att priset för dagisbarn är för högt.
En virus har gäckat mig i över en vecka och nu hostade jag grönt.
Ett tag i går morse tänkte jag faktiskt ringa återbud, rösten svullnade upp så fort jag försökte ta en ton, men jag ville verkligen sjunga. Jag bestämde mig för att ignorera och fokusera. Okej det kanske inte skulle låta precis som jag ville men detta måste bara få komma ut.

När jag är i dålig form eller inte frisk tycker jag inte om att tala om det, jag vill jobba utan att fokusera på det negativa, och man blir sällan bättre av att förstora sina tillkortakommanden. Men den här gången var jag orolig. Inte så att jag berättade för någon om min dåliga röststatus, nej jag höll det för mig själv. Och fokuserade istället på allt jag nånsin lärt mig om sångteknik.

Det var en underlig upplevelse. Kadenserna gick som aldrig förr och höjdtonerna bara rann ur mig. Jag upplevde en intensitet på scen som slår det mesta jag varit med om, säkert på grund av ren skräck! I applåderna och bravoropen efter den stora arian i första akten höll jag på att bryta ihop av lättnad.

Efter föreställningen fick jag många dunkar i ryggen av kolleger och vänner, succén var ett faktum, operachefen Meno Feenstra var så glad att han givit mig rollen, han hade något fuktigt i ögonen när han talade om min höjd och mitt djup och det enda jag kunde svara var "nej, nu blir det antibiotika!"

Hejsan!
På den här bloggen tänkte jag skriva om mitt liv som konsert- och operasångerska,mamma till två vilda killar på 2,5 resp 6,5 år, hustru till fisketokige tenoren Göran Eliasson och mycket annat. Idén till bloggen kom en dag när jag fick frågan om vad jag gjorde(av operaintresserade människor) och då tänkte jag att det kanske inte är så konstigt att de inte vet något om mitt arbete eftersom jag sjunger mesta tiden utomlands. Det jag gör utomlands uppmärksammas inte mycket av svenska media, därför kom jag på att skriva som en reseblogg, om mitt arbete med olika orkestrar och operahus utanför landets gränser. Det närmsta året kommer jag dock göra flera spännande projekt i Sverige och skriver självklart om dessa också! Dessutom vill jag berätta lite om min kaotiska vardag, hur man klarar resande konstnärligt arbete, barn och socialt liv. (där har jag inget facit ännu, kanske jag fattar snart hur man gör...) Min ambition är att försöka skriva varje dag, så välkommen tillbaka! Alltså, härmed förklarar jag bloggen startad!

på Operan i Stockholm och nu är det bara några dar till min premiär den 12e dec. I går hade vi sista orkesterrepet före genrepet och det börjar ta form. Det har varit underbart att jobba med Mats Ek, egentligen är det bara så enkelt att han vet vad han gör, han kan sitt jobb. Dvs han arbetar med musiken, han regisserar med musiken som bärande dramatiskt element. Man slås av som operasångare hur ofta vi tvingas jobba med regissörer som inte förstår att musiken är en kraft som måste användas och inte nånting störande och långtråkigt som måste fyllas. Plötsligt får allting liv och varenda takt känns absolut nödvändig för att historien ska kunna berättas. Så! Nu har jag sagt vad ni ska tycka om detta så det är bara att gå dit på onsdag och hålla med!